Till det egendomligaste i intrigen hör hur den svenska regeringen blivit grundlurad och hur statsminister Fredrik Reinfeldt kunnat förhålla sig så passivt att han bara blivit nonchalerad av boven i dramat, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Denne har nämligen i hög grad Reinfeldt att tacka för att han i‑fjol fick ett förlängt mandat. Den tacksamhetsskulden återgäldar Barroso med att manövrera bort den högsta svenska tjänstemannen.

Möjligen förklaras Fredrik Reinfeldts hållning av en formalistisk inställning. Som svensk statsminister skall han formellt sett inte lägga sig i ett internt personalärende i EU-kommissionen. En oklanderligt korrekt men osedvanligt naiv linje när hans tyngre kolleger helt oblygt schackrar med Barroso om toppjobben i EU.

Det är också bakgrunden till att Jörgen Holmquist nu lämnar EU-kommissionen. Frankrikes president Nicolas Sarkozy krävde öppet att den nye franske kommissionären Michel Barnier skulle få ansvaret för den inre marknaden, inbegripet finansmarknaderna. När Barroso accepterade kravet från Paris kom en stark reaktion från London där premiärminister Gordon Brown inte vill ha någon stark reglering av finansmarknaderna.

I detta korstryck lovade Barroso att balansera Barnier med Jonathan Faull från Storbritannien som generaldirektör. Därmed lovade Barroso bort Holmquists jobb med den förmodligen förbisedda konsekvensen att sannolikt även den biträdande generaldirektören, David Wright skulle förlora jobbet eftersom man inte kan ha två britter på de två högsta posterna i samma generaldirektorat. Med David Wright skulle emellertid också den tjänsteman med den överlägset högsta kompetensen i de finansiella frågorna offras.

Barroso tillmötesgick Nicolas Sarkozy och Gordon Brown, men från Fredrik Reinfeldt kom uppenbarligen inga starka invändningar. Den svenske statsministern lät sig nöjas med ett vagt löfte om att Holmquist skulle få en ”motsvarande post”. Men det finns ytterst få tjänster som kan jämföras med den Holmquist haft i ledningen för den inre marknaden, en av de mest centrala delarna av EU. Och dessa mycket få toppjobb är redan besatta och ingen EU- regering med självaktning skulle passivt se ”sin generaldirektör” förflyttad till någon marginell vrå av kommissionen.

Följaktligen har José Manuel Barroso inte kunna erbjuda någon ”motsvarande” post. Jörgen Holmquist har blivit ett bondeoffer i stormaktsintrigerna, Sverige blir tills vidare utan generaldirektör och Fredrik Reinfeldt har nu kanske lärt sig att umgänget i EU inte är någon stilla tebjudning. Det påminner mer om en rugbymatch.