Efter att världsekonomin och den globala krisen avklarats på G-20- mötet i London och säkerhetspolitiken på Nato-toppmötet, blir klimatpolitiken huvudfrågan när president Barack Obama kommer till Prag för att träffa EU-ländernas ledare.
I perspektivet liggerslutrundan i de internationella förhandlingarna i Köpenhamn i december, där statsminister Fredrik Reinfeldt leder EU-länderna. Idag får Reinfeldt för första gången tillfälle att direkt utbyta synpunkter med president Barack Obama om klimatfrågan. Resultatet kan bli en blandning av goda och dåliga nyheter för EU och för Reinfeldt.
Till de goda nyheterna hör att USA under Barack Obama övergett den tidigare administrationens grundläggande skepsis gentemot själva frågeställningen. Idag kan EU och USA under artiga och vänskapliga former framhäva att de båda har en likartad syn på själva problemet med en globala uppvärmningen. Även USA anser idag att något måste göras i klimat- och energipolitiken för att minska utsläppen av växthusgaser.
Till de dåliga nyheterna hör att det finns mycket olika uppfattningar om vad som måste göras. Det undviker de förmodligen att klargöra viddetta första möte. Den diskussionen får anstå till nästa ordinarie formella toppmöte i juni i Washington och till förhandlingarna i höst.
Dessutom kan president Obama idag nöja sig med att hänvisa till den interna amerikanska processen. Han måste förankra en global klimatuppgörelse i den amerikanska kongressen och tiden är helt enkelt alldeles för knapp för att så skulle kunna ske redan i år. Dessutom vore det förmodligen politiskt omöjligt att vinna gehör för en sådan om den skulle ha någon referens till Kyoto-avtalet som löper ut 2012.
Därför undviker allt fler att tala om ett ”post-Kyoto avtal”.
Bakom detta ligger väsentliga skillnader mellan det europeiska och det amerikanska synsättet på med vilka metoder som klimatfrågan skall angripas. Det europeiska handlar om att i förlängningen på Kyoto-avtalet införa ett gränsöverskridande system med regleringar som begränsar utsläppen och ett marknadsliknande system för handel med utsläppsrätter som skulle stimulera industrin till minskade utsläpp.
Det amerikanska synsättet betonar mycket starkare massiva satsningar på forskning och utveckling som höjer energieffektiviteten och minskar beroende av fossila energikällor som kol, olja och naturgas. I den amerikanska diskussionen märks en grundläggande skepsis mot det europeiska systemet för utsläppshandel. En skepsis som avspeglas hos president Obamas tongivande energipolitiker.
För att överbrygga sådana motsättningar vore det ett positivt besked om USA och EU idag skulle komma överens om ett intensivare utbyte av synpunkter på expertnivå.
Om inte EU och USA använder dagens möte till att ta nya initiativ kan det redan nu finnas anledning att börja skruva ned de europeiska förväntningarna på Köpenhamnsmötet. Om inte EU och USA nu anstränger sig för att försöka bygga upp en grundläggande samsyn om arbetsmetoderna så finns det inga realistiska förutsättningar för att andra länder, som Kina och Indien, senare skulle ansluta sig till en global klimatuppgörelse.
Alternativt väljer USA under Obama en helt annan väg och försöker formulera en gemensam plattform för klimatpolitiken med Kina och inte med EU. Det skulle i så fall bli ett dramatiskt bakslag för EU-länderna som under de senaste åren mödosamt enats om en ambitiös klimat- och energipolitik med det yttersta syftet att kunna framställa Europa som en förebild för världen.
Den ambitionen skulle punkteras om inte EU och USA lyckas finna en gemensam hållning.
