Långsamt började åter bilar röra sig i västra Beirut igår. Till och med på shoppinggatan i Hamra, där Hizbollahkrigare så sent som i fredags marscherade fram i en maktdemonstration, öppnade enstaka matställen. Men livet har på intet sätt återgått till det normala.
Tvärtom är kvarteren i västra Beirut – vilka tidigare varit massiva sunnifästen innefattande både Haririklanens högkvarter och premiärminister Fouad Sinioras privatbostad – nu i oppositionens händer.
I Libanons bergstrakter som i staden Aley är läget mycket spänt, liksom i norra Libanon där strider rasade igår, enligt SvD:s källor i Beirut. Striderna har kostat minst 37 människor livet.
Libanon är ett land i chock. Så sent som i tisdags kväll, när jag talade med bekanta i Beirut, kunde de inte ana att de redan inom 24 timmar skulle se öppna gatustrider rasa i sina stadsdelar och höra granater vissla förbi öronen.
Libanons regering tog sig vatten över huvudet när den försökte sätta Hizbollah på plats tidigare i veckan. Premiärminister Fouad Siniora, teknokraten som står Haririklanen nära, famlar nu efter verktyg som fungerar. I ett direktsänt tal igår kallade han Syrien för ”systerstat” och Israel för ”fiende”. Han deklarerade att Hizbollah aldrig kommer att avväpnas med våld – vilket ingen hade väntat sig eftersom det välorganiserade shiitiska partiet, som behärskar södra Libanon, Beiruts södra förorter och nu också västra Beirut, är den mäktigaste kraften i Libanon.
Hizbollah har stridserfarna soldater, en kader av frivilliga som står redo att rycka in när det behövs och mer muskler än armén. Armén i sin tur innehåller också många potentiella Hizbollahsympatisörer.
Dessutom representerar Hizbollah – tillsammans med det sekulära men svagare Amal – Libanons största befolkningsgrupp, shiiterna, vilka tros utgöra 1,2 miljoner av Libanons 4 miljoner invånare. Libanons sekteristiska maktfördelning föreskriver att alla stora folkgrupper ska ha sin del av kakan, varför Hizbollah och dess allierade förklarade regeringen för olaglig efter de shiitiska ministrarnas avhopp i november 2006.
För att klara sig ur detta dilemma har premiärminister Siniora plockat fram en brasklapp. I sitt direktsända tal förklarade han att avskedandet tidigare i veckan av säkerhetschefen på Beiruts flygplats och olagligförklarandet av Hizbollahs telekommunikationsnät inte hade godkänts av regeringen.
Igår kväll meddelades att armén återinsatt flygplatsens säkerhetschef och att Hizbollahs telekommunikationsnät ska hanteras på ett sätt som ”inte skadar allmänhetens intressen eller motståndets säkerhet”, underförstått Hizbollahs vapenarsenal mot Israel.
Därmed låter sig Hizbollah nöja, för stunden. Den shiamuslimska organisationen uppmanar armén att ta kontroll över gatorna men tänker för egen del fortsätta utöva ”civil olydnad” mot regeringen, hette det i ett uttalande tidigt på lördagskvällen.
Fouad Siniora söker nu en dialog med Hizbollah och vill ha en neutral medlare. Men var finns denna goda cigarr? Kanske krävs ett nytt gentlemen’s agreement, som när Iran och Saudiarabien i januari 2007 drog i nödbromsen och stoppade det som hade kunnat leda till inbördeskrig då.
Libanons polariserade politiker söker av gammal dålig vana sponsorer i utlandet. Utländska dignitärer har åkt i skytteltrafik till Beirut i månader för att delta i samtalen om presidentvalet och maktfördelningen i regeringen. Men de utländska intressena har alla sin egen agenda.
Och FN-sändebudet Terje Rød-Larsen är ett rött skynke för Hizbollah.
Fouad Siniora spelar på arabvärldens rädsla för en shiitisk halvmåne (från Iran, via Irak till Libanon) när han i sitt tal beskriver Beirut som belägrat och ockuperat (av Hizbollah).
Men när han kräver att alla väpnade grupper måste försvinna från gatorna, och att en president måste tillsättas snarast, har han inte mycket mer än sin indignation att sätta bakom orden.
Det shiitiska Gudspartiet har nu också överträtt den gräns som tidigare var ett tabu för dem: Hizbollah har agerat som en milisstyrka på Beiruts gator.
Cyniska betraktare betvivlar dock knappast att såväl Haririklanen som drusernas Walid Jumblatt och kristna ledare ser till att beväpna sig idag.
Regeringen tvingas backa
Libanons regering spelade för högt mot Hizbollah och tvingas backa. Premiärminister Fouad Siniora anklagar Hizbollah för statskupp, men söker dialog. Samtidigt har Hizbollah gått över en gräns som tidigare varit ett tabu.
2006. Juli: Hizbollah tar två israeliska soldater till fånga. Israel svarar med massivt luftanfall. Hizbollah skjuter raketer mot Israel.
Augusti: Kriget upphör efter 34 dagar. FN-resolution 1701 kräver att miliser i Libanon avväpnas.
November: Alla shiitiska ministrar lämnar regeringen. Industriminister Pierre Gemayel mördas.
December: Oppositionen, inklusive den kristne ledaren Michel Aouns parti, slår upp tältläger utanför Fouad Sinioras regeringskvarter. Målet är att störta regeringen.
2007. Juni: Walid Eido, parlamentariker från Syrienkritiska 14-marsrörelsen, mördas.
September: Libanons armé tar kontroll över lägret Nahr al-Barid efter tre månaders strider mot fundamentaliska Fatah al-Islam. Antoine Ghanem från falangistpartiet mördas.
November: President Émile Lahoud lämnar sin post. Parlamentet kan inte enas om efterträdare.
December: Talmannen Nabih Berri säger att parterna enats om ÖB:n Michel Suleiman som ny president, men valet uteblir på grund av en tvist i regeringen. Arméchefen Hajj mördas.
2008. Februari: Hizbollahs militäre befälhavare Imad Mughniyah mördas i Damaskus.
April: Parlamentet misslyckas för 18:e gången med att välja en president.
Maj: Drusledaren Walid Jumblatt anklagar Hizbollah för att ha satt upp ett olagligt telekommunikationssystem. Säkerhetschefen på flygplatsen sparkas. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah kallar regeringens åtgärder för ”en krigsförklaring”. Gatustrider utbryter, oppositionen tar över västra Beirut.
