Förtrycket i hennes hemland Xinjiang – en provins i nordvästra Kina – är hårdare än någonsin tidigare efter blodbadet den 5 juli i år. Den officiella dödssiffran är 156, men Rebiya Kadeer är övertygad om att det handlar om mångdubbelt fler.

– Det finns hundratals människor som har 'försvunnit'. Ingen vet om de är i livet eller inte. Om anhöriga letar efter dem riskerar även de att fängslas, säger 58-åriga Rebiya Kadeer i en intervju med SvD.

Hon besöker just nu Stockholm och hennes budskap till EU och det internationella samfundet är att en oberoende utredning av kravallerna och dödsfallen är nödvändig. I Kina har nio personer avrättats för delaktighet i kravallerna, och av dem ska åtta ha varit uigurer. Ytterligare ett tiotal har dömts till fängelse.

Rebiya Kadeer jämför händelserna med massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 och blodbadet i Lhasa i mars 2008. Då anklagades västliga krafter respektive Dalai lama för att ha uppviglat.

– Istället för att skylla sina misslyckanden på mig borde Kina göra något åt och erkänna de svårigheter som folket har.

– Kinas regering hävdar att alla i Xinjiang lever stabilt och lyckligt. Men varför skulle de i så fall lyssna på mig?

Med flätor som når ända till benen, intensiv blick och mörk röst säger hon att det är Kina som har något att dölja, som har stängt ned internet helt i Xinjiang och de hundratals webbsajter som drevs av uigurer.

– Det enda sättet för oss att få information om situationen är från de som har lyckats fly från Kina.

Hon vädjar till omvärlden att inte skicka tillbaka dessa flyktingar till Kina, där de riskerar hårda straff och tortyr. Rebiya Kadeer är själv plågsamt medveten om hur fängelserna i Kina fungerar. Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.

Att hon en gång i tiden varit partitjänsteman var inte längre till någon hjälp. Inte heller att hon byggt upp en förmögenhet som affärskvinna.

Efter amerikanska påtryckningar fick hon lämna Kina och bor sedan dess i Washington. Men fem av hennes elva barn är kvar i Kina och två söner sitter i fängelse.

Efter kravallerna i juli har fyra av barnen och en bror visats upp på nationella tv-sändningar i Kina där de tvingas ta avstånd från sin mamma.

– En av sönerna som sitter i fängelse var inte med på tv-sändningen. Hans situation kan vara svår om han inte har samarbetat, säger Rebiya Kadeer och både hon och tolken tystnar en stund.

Hon vill förklara att kravallerna den 5 juli var en del av en serie händelser som hör ihop. Kina har ett program där unga kvinnor från den muslimska folkgruppen uigurer sänds till östra Kina för att arbeta i fabriker.

Enligt Kadeers organisation Uiguriska Världskongressen inleddes programmet med tvångsförflyttningar 2006 och de hävdar att 400000 unga kvinnor har tvingats till östra Kina som billig arbetskraft.

– Detta är inte frivilligt, utan en del av vad vi uppfattar som en kinesisk policy för assimilering.

Samtidigt provocerar deras närvaro ofta kineser i öst som menar att uigurerna stjäl jobben. En dryg vecka före kravallerna i staden Ürümqi hade kineser attackerat ett boende för uigurer i Guangdong-provinsen, i sydöstra Kina.

Enligt exiluigurerna blev 60 kvinnor ihjälslagna, men händelsen tystades ned. Enligt Xinhua dödades två uigurer.

Det var dessa mord som utlöste den stora protesten i Ürümqi den 5 juli, berättar Rebiya Kadeer.

– Men det var aldrig något uppror. De bar kinesiska flaggor för att visa sina goda intentioner, att fredligt protestera mot det som hänt i Guangdong.

Versionerna om hur protesten blev till upplopp och dödsskjutningar går isär. Men den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua slog den 8 juli fast att ”Bevis finns för att kravallerna var organiserade. Det var hetsat och planerat av ledaren för Uigurernas Världskongress, Kadeer”.

Därefter har Kina tydligt uttryckt missnöje med att både Japan och Australien tagit emot Rebiya Kadeer. Hon var inbjuden till Taiwan men fick information om att hon inte skulle beviljas visum och har därför inte försökt resa dit.

På så sätt börjar hennes tillvaro allt mer likna den tibetanska andlige ledaren Dalai lama, vars folk har en situation som liknar uigurernas.

Och Rebiya Kadeer har inget emot att hon jämförs med honom, en man vars tålamod hon beundrar.

– Men han är en religiös ledare, jag är bara en enkel kvinna.

Trots att läget i Xinjiang – området som de 11 miljoner uigurerna själva kallar Östturkestan – är mer allvarligt än någonsin är Rebiya Kadeer säker på att friheten kommer en dag.

– Sådana diktaturer kan inte överleva i längden.