– Det är många länder som stödjer rebellerna. De viktigaste är Turkiet och USA och Qatar och Saudiarabien som är de som bidrar med mest pengar. Sen kommer stöd från flera av Gulf-staterna som Kuwait och Förenade Arabemiraten och i mindre skala från en del andra länder som till exempel Frankrike, säger Syrienkännaren Aron Lund.

Dessutom bidrar flera privata stiftelser och olika islamiska nätverk framförallt runt Persiska viken med insamlade pengar.

De stater som indirekt stöder upproret har förutom materiellt stöd i form av kommunikationsutrustning och i viss mån vapen även bidragit genom att träna rebellstyrkor militärt.

– Enligt ihärdiga presskällor finns det också någonstans i Turkiet, en form av mekanism för samarbete mellan de här staterna USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien och framförallt den fria syriska armén. En sambandscentral för att försöka koordinera insatserna och att styra upproret, säger Aron Lund.

– Genom att tanka in pengar i upproret försöker man steg för steg att bygga upp det som från början var ett spontant gräsrotsmotstånd till en mer organiserad, mer begriplig och därmed också mer lättkontrollerad motståndsrörelse.

Den fria syriska armén består dock av ett stort antal större och mindre fraktioner. En del av dem är rivaliserande sinsemellan och och får pengar och annat stöd från olika håll.

I många fall kan det också handla om en liten grupp män från samma by som gått samman och sen kallar sig för en del av den fria syriska armén men egentligen utan att ha någon större kontakt med ledningen för denna.

Förutom den fria syriska armén finns många grupper som ställt sig helt vid sidan av.

– Till exempel utropades nyligen en allians för den syriska befrielsefronten som är mer islamitiskt präglad och det finns olika jihadistgrupper och sen är det PKK:s väpnade motstånd också, säger Aron Lund.

Fortfarande bildas nya grupper som gör motstånd mot Assad-regimens styrkor, ofta med mycket knappa medel. Flera internationella medier på plats i Syrien, bland annat CNN, vittnar dock om att de grupperingar som varit med längre så sakteliga har börjat få större manöverförmåga.

- I viss mån börjar man också se lite större attacker där sju-åtta grupper går samman och angriper en bas eller så där. Några koordinerade offensiver med mycket folk har förekommit i Damaskus och Aleppo bland annat. Men det vanliga är fortfarande att man slår tillbaka när regeringsarmén kommer in i ens område, säger Aron Lund.

Ofta är rebellerna dock hopplöst underlägsna i vapenkraft. New York Times rapporterar om vapensmugglare från Irak men de vapen som kommer in är ofta mindre pjäser, mestadels granater, kulsprutor och handeldvapen. Enklare anti-tank-vapen och minor förekommer också men i stor utsträckning handlar det om hemmagjorda bomber.

– Det man talar om bland rebellerna är att man behöver vapen för att kunna skjuta ner helikoptrar och i ökande grad flygplan. Regeringsstyrkorna har börjat sätta in dels olika träningsplan och dels MIG-plan mot oppositionsfästen som man har svårt att komma åt på annat sätt. Uppenbarligen har vissa rebellgrupper någon form av luftvärnsvapen för man har ju fått ner en del plan, men det är lite oklart vad det handlar om, säger Aron Lund och konstaterar att det börjat dyka upp uppgifter om att vissa rebellstyrkor har tillgång till axelburna luftvärnsrobotar.

– Men många av länderna som stödjer upproret är samtidigt rädda för att släppa in sådana vapen eftersom det finns många väpnade islamistgrupper i landet och de är det perfekta terroristvapnet.

Det förekommer en del filmer där rebeller tagit stridsvagnar och kör runt med men enligt Aron Lund handlar det hittills inte om något som effektivt går att använda i strid.

- I vissa delar, bland annat i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien, förekommer att rebellgrupper kör runt med pick up-truckar med en stor kanon på flaket men stridsvagnar i strid har vi ännu inte sett något av, säger han.