Gaza har varit som ett fängelse för hela dess befolkning. Men trots de tre stora hål som sprängts upp i stålbarriären valde de allra flesta Gazabor i går att återvända hem efter några timmars vistelse i egyptiska Sinai.

Nattetid var det mest män som rörde sig över den sprängda barriären, men efter gryningen kom även kvinnorna, barnfamiljerna och de gamla.

En mamma, som SvD mötte, väntade med spänd förväntan och rosiga kinder på att hennes son, som studerar till civilingenjör i Kairo, skulle komma resande till Rafah, så att hon äntligen skulle kunna få se honom.

– Jag har inte haft en chans att se honom på ett och ett halvt år, sade hon längtansfullt.

Bland de yngre männen - som nästan alla är arbetslösa - hittar man de mest militanta, de som ropar efter hämnd mot Israel för de döda i Gaza. Men en medelålders fiskare från Gaza, som rörde sig ute i den egyptiska natten, sade trött:

– Vi vill ha fred, det behöver väl alla länder.

Mamman Feryal al-Ayyahs från den utsatta staden Beit Lahiya på norra Gazaremsan kom tillbaka från Egypten med tvättmedel, matolja och en cementsäck - varor som inte funnits på länge i Gaza. Hennes anhöriga hjälpte henne att bära varorna över barriären eftersom inga bilar tillåts köra igenom; allt gods får lastas av och bäras ett hundratal meter till andra sidan.

– Vi har köpt en dunk bensin så att vi kan köra hem till Beit Lahiya, sade hon innan hon vinkade farväl i larmet, där åsnekärror trängdes med skrotfärdiga bilar och tusentals människor till fots.

Feryal al-Ayyashs hemstad ligger nära de områden där militanta grupper avfyrar Qassamraketer mot Israel och Beit Lahiya har blivit utsatt för israeliska räder. För Feryal al-Ayyahs finns något som är viktigare än möjligheten att handla tvättmedel.

– Det jag önskar mig mest är att min lille son ska kunna sova lugnt och slippa höra bombardemang och beskjutning. Han plågas av mardrömmar, han drömmer om döda människor.

Invid buffertzonen mellan Egypten och Rafah (Filadelfikorridoren) stod egyptisk kravallpolis med uppfällda visir och lät människor strömma fram och tillbaka. SvD:s utsända kunde utan vidare kliva över den rivna stålbarriären in i Gaza. Ingen höjde på ögonbrynen. Det enda bråk jag bevittnade denna ovanliga dag i Rafah gällde pengar.

Det finns paralleller att dra till de dramatiska händelserna när östtyskar knackade hål i Berlinmuren och människor strömmade över de första dagarna i tron att denna öppning kanske bara var tillfällig. Jag kom till Berlin dessa dagar 1989 som förändrade världen och minns hur östtyskarna med hjälp av en första välkomstpeng från dåvarande Västtyskland vandrade hem till Öst-Berlin i kvällningen med tvättmedelspaket och bananer.

Men palestinierna i Rafah har föga hopp om att sprickan i deras mur ska förändra världen, eller knappt ens deras egen tillvaro.

I staden El Arish på Sinais rörde sig palestinska män som inte hade fått plats på de fullbokade hotellen eller som inte hade råd att skaffa sig tak över huvudet. De värmde sig vid eldarna i nattkylan och köpslog med egyptiska handlare.

– De höjde priserna när vi palestinier kom hit. De utnyttjar oss, sade 30-årige Mufid Abu Ghalian från Rafah besviket.

Motorcyklar är en eftertraktad vara i knapphetens Gaza. Men framför allt bensindunkar och cement kördes fram till gränsövergången på stora lastbilsflak. Cement behövs för gravar eller kanske för att bygga ett extra rum i föräldrahemmen så att de giftaslystna kan bilda familj.

En ung man från ett flyktingläger i norra Gaza avslöjade att han var ute efter både en mc och vapen.

– Det finns vapen att köpa här i El Arish, men civilklädd egyptisk säkerhetspolis snokar runt hela tiden för att förhindra det, sade han.

Bland de palestinier som rörde sig på den egyptiska sidan var många Fatahanhängare som svor ve och förbannelse över Hamasledaren Ismail Haniya. Samtidigt spydde de sin galla över Mubaraks regim.

– Varför låter inte egyptierna oss åka vidare till Kairo? Polisen stoppar oss. De säger till oss att försvinna. De trampar på oss, sade Ahmad Mansour från Gaza City.