Kroppsnära tunika, färgglad sjalett som glider ned på bakhuvudet, och halva låret blottat – det är självklar klädsel för många unga iranskor. Men just sådan klädsel slår nu sedlighetspolisen ned på i sin kampanj.
På uteserveringarna längs vandringslederna i Darband norr om Teheran kan Irans unga leva lite friare. Här intill vattenfallen vid Albruzbergets fot kan de dejta varandra med mindre risk för att sedlighetspolisen ska slå till.
Här samlas man kring en vatten- pipa trots myndigheternas kampanj mot det traditionella rökverket. Niloofar, 22, och hennes väninnor har hittat en vrå där de kan utbyta förtroenden och dela på en pipa med äppelsmak.
–Jag önskar att jag slapp min man, säger Niloofaar med en suck när vi frågar vad hon drömmer om.
–Han är knarkare. Och arbetslös. Vi har separerat, men jag har inte lyckats få ut skilsmässa. Jag kämpar för det. Jag var bara 19 år när vi gifte oss. Men för ett år sedan flyttade jag ifrån honom, säger den unga småbarnsmamman.
Män i det iranska samhället har lagen på sin sida om de vill ta initiativ till en skilsmässa, men en kvinna brottas i underläge mot ett könsdiskriminerande rättsväsende.
–Jag har försökt sedan ett år tillbaka. Det har blivit många turer i rättsväsendet. Jag kan bara få ut skilsmässa om vi båda går med på det–eller om han är helt utslagen, säger Niloofar sorgset.
En manlig bekant i kvinnornas sällskap tillägger krasst att ”så länge hennes man kan stå på sina två ben spelar det ingen roll vilka läkarintyg det finns som bevisar att han är knarkare. Hon kan ändå inte få ut skilsmässa i rätten”. Niloofars äldre väninna utbrister:
–Jag önskar att kvinnor hade fler rättigheter. Mannen kan styra över allt: om en kvinna vill resa utomlands kan han stoppa det, om hon vill röka kan han tvinga henne att sluta.
Sällskapet på uteserveringen i Darband skulle gilla kampanjen ”En miljon namnunderskrifter för jämställdhet i lagen” – om de bara känt till den.
Denna kampanj bottnar i iranska kvinnors – och många mäns – övertygelse om att lagarna inte är i takt med tiden. Iranska kvinnor syns och verkar överallt i samhället: på statliga myndigheter och privata företag, på universiteten (där 61 procent av studenterna är kvinnor), i den offentliga debatten och bakom ratten i trafiken.
Shahla Ezazi, professor i sociologi, berättar om bakgrunden till Miljonkampanjen:
–Iranska kvinnor är inte särskilt konservativa. Men lagarna är traditionella och konservativa. Människor blickar framåt, men familjelagen är bakåtsträvande. Som ogifta har flickor stora möjligheter. Men när de gifter sig förlorar de många av sina personliga rättigheter. Mannen är familjens överhuvud och kvinnan överlåter sin kontroll åt honom. Mannen måste ge sitt tillstånd om hans fru ska jobba, om hon vill resa utomlands.
–Familjelagen och strafflagen är inte anpassade till det moderna Iran. Så hela idén med Miljonkampanjen är att förändra lagarna.
Aktivisterna hänvisar till reformvänliga religiösa ledare som stöder kvinnornas kamp för jämställdhet –även om de kanske inte köper hela paketet. Kampanjledarna argumenterar att kraven på jämställdhet inte strider mot islam och att de stämmer överens med FN-konventioner som Iran skrivit på. Den verkliga konflikten går mellan olika religiösa auktoriteter, säger de.
Myndigheterna har slagit till hårt mot de mest profilstarka denna vår. Kvinnoaktivister som Fariba Davoodi Mohajer, Nushin Ahmadi Khorasani, Parvin Ardalan och Sussan Tahmasseb har dömts till två, tre respektive fyra års fängelse enligt säkerhetslagar. När vi besöker Iran är de ute ur fängelset men väntar på ny prövning i högre instans. De undanber sig kontakter med utländska journalister i detta pressade läge.
Men förläggaren Shahla Lahiji, som förra året fick Frihetspriset på bokmässan i Göteborg, representerar också Miljonkampanjen. Hon är övertygad om att den stämmer överens med den iranska folkviljan.
–Jag kan inte tänka mig att det finns någon iransk kvinna som frivilligt skulle gå med på att mannen tar sig en andra hustru, säger Shahla Lahiji apropå mannens rätt till månggifte, en sedvänja som är ovanlig i storstäderna. Men enligt Lahiji är den vanligare i vissa jordbruksbygder, där kvinnor tidigt slits ut i arbetet.
–När jag åkt ut till byar i norr och bett kvinnor skriva på kampanjen har de kommit till mig efteråt och sagt ”Ge mig fler papper, jag känner fler som vill skriva på!” Det är inte bara städernas medelklass som vill ha förändring, också fromma muslimska kvinnor vill det.
När man samlat en miljon namnunderskrifter–med tydliga uppgifter om vars och ens identitet–ska dessa överlämnas till parlamentets kvinnoutskott. Kampanjen har ingen central ledning, den drivs som ett nätverk och går inte att stoppa, understryker aktivisterna.
Kampen om kvinnors liv förs också på gatorna. Denna vår driver polisen–civilklädd och uniformerad–en aktion mot kvinnor som visar för mycket hår, hud eller har för kroppsnära tunikor, för tuperat hår, för stark makeup eller andra tecken på att de inte vill gå in i chadorernas svarta anonymitet.
Aktionen riktar sig mot det som kallas dålig hijab (dålig beslöjning). De chica modebutikerna med märkesvaror på Vanakplatsen tvingas nu sätta upp skyltar där de förklarar att de inte betjänar kvinnor med dålig hijab.
I gallerior hänger varnande affischer som jämställer ett sedeslöst utseende med psykisk störning. En anhängare av president Ahmadinejad förklarar allvarligt för oss att dålig beslöjning är ett tecken på abnormitet.
Kampanjen bedrivs särskilt intensivt på de stora rondellerna i Teheran där hundratusentals passerar varje dag. På Vanakplatsen radar uniformerade poliser upp sig mot kvällen när kontoren stänger. En grön polisbuss står redo att gripa dem som bryter mot klädkoden.
26-åriga sjukgymnasten Massoumeh sneglar åt polisbussen och säger att hon önskar sig ett samhälle i balans där inte kvinnor trycks ned hela tiden.
–Vi vill inte ha någon extremism åt något håll. Men pressen på kvinnorna har gått för långt. De flesta kvinnor har en inbyggd känsla för hur de ska klä sig som bottnar i vår tradition, inte religionen.
Men den privatanställde tjänstemannen Vahid Nasiri gillar kraven på islamisk klädkod.
–Dålig hijab förstör moralen och samhällslugnet. En kvinna ska vara som en pärla i en mussla, det ger henne trygghet, säger Vahid Nasiri som inte vill att han och hans fru ska vara med på bild.
En kvinnlig civilklädd polis – en ”mussla” i heltäckande chador – närmar sig dem som bryter mot klädtvånget. När vi vill tala med henne hänvisar hon strikt till polismännen i uniform. Men de ber oss i stället att uppsöka sedlighetspolisens högkvarter.
Vi hoppar in i en taxi och tar oss till den polisstation där ”social dekadens” bekämpas, en plats som väcker dåliga minnen hos många Teheranbor.
I väntrummet sitter två unga kvinnor med kroppsnära tunikor och tittar tysta men menande på oss. Polismannen i entrén vill inte diskutera vad kampanjen mot dålig hijab går ut på.
–Alla samhällen har sina regler. I England kör de vänstertrafik, säger han kort.
Jämfört med mina tre tidigare besök i Iran möter jag fler som är rädda för gripanden och buggning. Samhällsklimatet har hårdnat. En europeisk diplomat talar om att det är ”lite som DDR här”–även om regimkritiken i den islamiska republiken Iran är annorlunda än vad den var i det kommuniststyrda Östtyskland.
Inte bara kvinnoaktivister undviker kontakt med utlänningar denna vår. Också andra iranier som har kontakt med utlänningar riskerar att bli stämplade som ”spioner”. Det har till och med drabbat personer som haft högt uppsatta poster i staten, som den förre förhandlaren med EU, Hossein Mousavian, vilket blivit en varningssignal för många.
–Händelseutvecklingen i Iran är som när man skalar en lök. Varje år skalas ett nytt skikt bort. Till slut kommer bara kärnan att finnas kvar, säger den dömde publicisten Isa Saharkhiz.
–Först gav sig regeringen och radikalerna på de politiska oppositionspartierna. Sen försökte de tysta studentrörelsen. Som tredje grupp har de klämt åt journalister och medierna. Och nu senast kvinnorörelsen och olika frivilligorganisationer, fortsätter reformisten Saharkhiz som är dömd till ett års fängelse samt förbud att verka som journalist i fem år framåt.
Hans månadsmagasin Aftab (Solsken) och dagstidningen Akhbar Iqtisad (Ekonomiska nyheter) är stängda.
–Jag dömdes för att jag var för kritisk mot Högste ledaren och de rättslärdas styre. I mina tidningar intervjuade jag intellektuella som sa att systemet inte stämmer överens med islam.
Vänner emellan berättar om telefonsamtal från högre ort med varningar om att Storebror ser dem. De tidigare så vanliga men förbjudna parabolantennerna plockas i allt högre grad ned från hustaken. BBC:s sändningar på persiska utsätts för störningar. På vårt hotell lyckas vi inte få in satellit- kanaler som BBC World, vilket hört till standardutbudet under mina tidigare besök i Iran.
Saharkhiz tar emot oss i sitt hem, men berättar om sina levnadsvillkor:
–Mina telefoner är avlyssnade, mitt rörelsemönster kontrollerat. Ibland mer, ibland mindre. De kan se var jag rör mig ute via mobilen. I tre år framåt är jag förbjuden att resa utomlands. Myndigheterna har tagit mitt pass. Det är lätt för dem att kontrollera mig.
Somliga ber att få träffa oss i anonymitetens skydd. En kväll beger vi oss in i en dåligt belyst park där vi stämt träff med en studentaktivist. Han pluggar på Amir Kabir-universitetet i Teheran, en teknisk högskola som blivit känd för sina protester mot president Mahmoud Ahmadinejad.
Han vill bli kallad för pseudonymen Damon Alavi, eftersom hans riktiga namn och ansikte måste skyddas. Sju av hans studentkamrater sitter i fängelse. På den tekniska högskolan fortsätter protesterna mot den av regeringen tillsatta rektorn, som Damon kallar för ”diktator” eftersom han vägrar erkänna resultatet i det fria studentvalet.
I vintras skapade Amir Kabir rubriker över hela världen sedan den ultrakonservative president Mahmoud Ahmadinejad häcklats när han skulle tala inför studenterna. De regimkritiska brände bilder av presidenten, som svarade med att inget ont skulle drabba hans kritiker och att händelsen var ett bevis på yttrandefriheten i Iran.
Men Damon Alavi inflikar att repressionen kommit denna vår.
–Regeringsvänliga studentorganisationer–basiji–som är i minoritet på universitetet lyckades stjäla våra studenttidningars logotyper. De gav ut förfalskade tidningar i våra reformvänliga organisationers namn med budskap som är förbjudna, riktade mot profeten Muhammed och Högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei.
–Vi svarade med att publiceringen var en förfalskning och att avsikten var att förtala oss. Men nu sitter sju studentaktivister i fängelse.
Även på Teherans universitet pågår en kamp mellan universitetsledningen och basiji å ena sidan och de reformvänliga, som är organiserade i Islamiska studentförbundet, å den andra. Reformvännerna vänder sig mot systemet där det icke valda Väktarrådet kan lägga in veto mot lagar och filtrera bort kandidater i allmänna val.
–Det är odemokratiskt. Vi vill ha en modern stat, säger studentaktivister där.
Men på muslimernas lediga fredag förvandlas Teherans universitet till ett centrum för regimens trogna, under den fredagsbön som alltid har ett högaktuellt politiskt budskap, sanktionerat från högsta ort.
På kvinnosidan, där något tusental vänt sig i riktning mot Mecka, jämfört med minst 5000 på manssidan, lyser en banderoll med citat av Khomeini.
”USA är så farligt att minsta ovarsamhet kan leda till att ni krossas”.
Men alla vi talar med efter fredagsbönen accepterar att Iran talar med USA nu, om ledarna vill det.
–Vi ska följa det regeringen bestämmer, säger en turkisktalande krigs- veteran från Iran–Irak-kriget.
Gymnasieleven Ali, 19 år, i basijis svarta skjorta går till fredagsbönen för att visa sitt stöd för den islamiska revolutionen. Han ser en ny islamiseringsvåg skölja över Iran, något han gillar.
En skäggig man, Hassan, vill ha ett ord med i laget.
–Amerikanerna försöker dominera oss, som de dominerar andra. De har gett Israel 400 kärnvapenstridsspetsar medan de försöker förhindra oss att ha fredlig kärnkraft. USA vill inte tillåta oss någon vetenskaplig utveckling. Innan USA grundades frodades vetenskapen i Iran. Vi vill leva som likvärdiga med amerikanerna. Men varför ska fem länder i världen ha vetorätt i FN:s säkerhetsråd? Iranierna har inga andra fiender än USA, de försöker förstöra vårt demokratiska styre.
En fjärde man griper in i samtalet, en student med halvlångt hår och kortärmad skjorta. Han är persisk nationalist.
–Araberna är vår värsta fiende. Titta på fredagsbönens besökare, många är araber. De har tagit Abu Musa ifrån oss (en ö i Persiska viken där stora gas- och oljefält ligger). I 3000 år har dessa vatten hetat Persiska viken, men nu kallas de Arabiska viken. Alla snackar om USA och Israel, men ingen pratar om araberna. I Dubai säljs iranska flickor, säger den persiske nationalisten upprörd.
I shoppingcentret Mahestan i det myllrande södra Teheran hittar Irans konservativa fromma saker som tilltalar dem: religiösa kompasser som visar böneriktningen mot Mecka, bönemattor, koranhållare och svarta skjortor. Här kan de köpa helgonbilder av profetens svärson Ali och dennes son Hussein, som led martyrdöden i Karbala.
I en butik saluförs en bild av profeten Muhammed, troligen föreställande honom som ung handelsresande i Syrien innan han fått Uppenbarelsen från Gud.
–Det är den enda bild av profeten som ayatolla Khomeini har legitimerat. Den är målad av en samtida judisk rabbin, förklarar en försäljare.
Även i detta fäste för islamister blandas åsikterna. En försäljare gillar inte kampanjen mot ”dålig hijab”.
–Många är emot klädtvånget, även polisofficerare. De tycker att det skrämmer bort ungdomarna från gatan och får dem att synda i hemmen istället.
Vi träffar ingen i Teheran som pläderar för att presidents Bushs politik för att störta regimen i Iran har några förutsättningar att lyckas. Tvärtom har den gjort livet mer riskabelt för de iranier som tidigare haft eller som skulle vilja ha kontakter med väst. Förändringen av Iran kan inte komma utifrån, konstaterar man.
När vi frågar studentaktivisterna och kvinnosakskämpar vad de väntar sig från väst, svarar de samstämmigt:
–Stirra er inte blinda på kärnenergifrågan. Glöm inte bort vår kamp för mänskliga rättigheter.
