I ett glasbås i domstolen i Stratford sitter en ensam yngling. En av över 1400 personer som hittills ställts inför rätta efter sommarens upplopp. Den unge mannen anklagas för ett lindrigt fall av vårdslös körning, och kommer undan med låga böter. Strax utanför rätten tornar det nya shoppingcentret Westfield upp sig. Där bakom skymtar OS-stadion, en av få symboler för framtidstro och nybyggaranda i krisens England 2011.

Det enorma affärskomplexet, Europas största, öppnar inte förrän i höst. Annars hade även det varit ett attraktivt mål när anarkin under några varma augustidygn spred sig som en löpeld genom Englands städer.

Några tunnelbanestationer söderut, utanför de förkolnade resterna av det som brukade vara en pantaffär i Croydon, står Patrick Dynan. Natten när det brann satt han instängd på puben mittemot och väntade på att även den skulle stormas av den ilskna mobben.

Patrick Dynan har svårt att smälta förödelsen och är full av medlidande med dem som fått sina affärer ödelagda. Samtidigt är han inte alls förvånad över vad som skett.

–Det här var bara förspelet. Alla tror att det snart kommer att braka lös igen.

Patrick Dynan bodde i Brixton under upploppen på 1980-talet och säger sig känna igen tids- andan. För honom handlade upploppen i augusti minst lika mycket om politik som om kriminalitet. Han påminner om att situationen i Brixton förbättrades efter upploppen där.

–Våra parlamentariker sitter fängslade för att ha fuskat bort våra pengar. Det är omöjligt att få ett lån för att skaffa en bostad eller för den delen att hitta jobb. Fattigdomen är utbredd och drogmissbruk vanligt bland de unga. Folk har fått nog och bryr sig inte om de hamnar i fängelse eller inte. Storbritannien påminner allt mer om USA. Men regeringen skiter ärligt talat i hur vi har det eller om någon får sin livsgärning sönderslagen. I stället ska prins Charles stiftelse starta nya projekt för att hjälpa ungdomen. Är det inte underbart att bo i en monarki, muttrar Patrick Dynan.

Politikernas värsta mardröm är att se en upprepning av kaoset under OS nästa sommar, när miljoner besökare och tusentals journalister besöker metropolen. Med hjälp av bättre kontroll och hårda straff är det polisens och domarnas uppgift att förhindra en upprepning.

Trots det är risken för ytterligare turbulens allt annat än försumbar. Även om gemene man fördömer förödelsen och våldet, delar många engelsmän en stark misstro mot landets elit och en djup pessimism inför den närmaste framtiden. Det klimatet utgör fonden för de unga som drogs med i vågen av plundring och förödelse.

–Det sista jag skulle göra i det här läget är att uppmana domstolarna att ta i med hårdhandskarna genom löjligt hårda straff. Den enda konsekvensen av det är att förövarna används som politisk fotboll medan problemen förblir olösta, säger Tim Hitchcock, professor i historia, som studerat Englands långa tradition av upplopp.

Enligt honom är sommarens händelser långt ifrån unika, bortsett från inslaget av plundring. Tim Hitchcock menar att stölderna återspeglar vår moderna kultur, där konsumtion blivit den viktigaste statusmarkören.

–Våldsamma upplopp är uttryck för politik även om det är svårt för samtiden att tolka dem på det sättet. Det är ännu svårare nu eftersom det saknas företrädare och politiska program. Lågkonjunturen bidrar, men duger inte som förklaring. I stället handlar det om stora skillnader i samhället och om stora grupper som helt saknar röst i det politiska samtalet. I de här områdena möts invånarna dagligen av polis som granskar allt de gör. Upploppen var en reaktion mot auktoriteterna, som representeras av polisen.

Tim Hitchcock varnar för att avfärda bråkstakarna som korkade. Han tror att lösningen ligger i att alla får plats att delta i dialogen om samhällets utformning.

–Vi har skapat stora exkluderade grupper som inte känner att de har något att förlora. Rotlöshet och brist på gemenskap har följt i globaliseringens fotspår. Att bara skylla på regeringen är också en förenkling, politikerna återspeglar samhället mer än de driver utvecklingen, konstaterar Tim Hitchcock.

Väggarna på ungdomsgården The Crib i Hackney i östra London är fulla av bilder på 16-åriga Agnes Sina-Inakoju, den entusiastiska ungdomsledaren med drömmar om att plugga i Oxford.

Hon dödades i april förra året med en kula i nacken utanför en snabbmatsrestaurang, ett oskyldigt offer i en uppgörelse mellan två gäng från trakten.

–Agnes var den tredje av våra medlemmar som dödades. Jag vet inte hur många som har knivskurits, säger Janette Collins, eldsjälen bakom ungdomsgården.

Runt biljard- och pingsborden hänger ett gäng tonåringar, en annan grupp har trängt ihop sig runt datorerna. Affischer klargör reglerna för att vistas på ungdomsgården. Droger och hårda ord är förbjudna. Stämningen är också respektfull, men några av killarna doftar svagt av marijuana.

Janette Collins arbete är tufft. Bara den här veckan har hon följt med ungdomar på ytterligare en begravning och suttit med som stöd vid en rättegång. Ända sedan 1999 har Janette Collins drivit verksamhet för Hackneys mest utsatta ungdomar. Hon driver workshops i drama och media och ordnar möten där polisen deltar. Trots den relativa framgången valde kommunen i april att banta budgeten med 75 procent.

–Det här är första året som vi inte har kunnat bedriva någon sommarverksamhet. Tidigare reste vi i väg, grillade och kunde gå och bada, säger Janette Collins.

Hennes arbete är en kamp för att skapa normalitet i en vardag som för många av barnen präglas av kriminalitet och svåra familjeförhållanden. Ungdomsgården är ett alternativ till gängen, i synnerhet för dem som står på gränsen och vacklar.

–Nu riktar många sin besvikelse mot oss. De tror att vi har valt att minska öppettiderna, säger Janette Collins.

Både hon och kollegan Emeka Egbuono säger sig ha väntat på att något skulle hända. Före upploppen diskuterade de vad som skulle kunna bli en utlösande faktor. När Mark Duggan sköts till döds i Tottenham blev de snabbt underrättade av vänner, långt innan nyheten nådde medierna. En nyhet som snabbt spred sig över mobilnätverken var också att en ung tjej blivit slagen av polisen när hon krävt svar om vad som hänt med den ihjäl-skjutne Mark Duggan.

–Orsak och verkan. Ilskan var redan enorm. När Duggan dödades och den här tjejen fick stryk blev det gnistan, säger Janette Collins.

Polisens arbete fungerade länge bra, anser Janette Collins. Polismännen såg sig som en samhällsservice, inte som en styrka, men nu har relationerna mellan polisen och resten av samhället gradvis försämrats i området. Enligt Collins porträtteras områden som hennes alltid i mycket negativt ljus av både medier och politiker.

För 24-årige Emeka Egbuono, som själv växte upp här på De Beauvoir estate, kan ungdomsgårdar som The Crib vara avgörande när det gäller att uppmuntra ungdomar att välja rätt riktning. Själv befann han sig i gränslandet för några år sedan, men valde universitet och kom sedan tillbaka till The Crib för att bistå Janette Collins.

–En del av mina kompisar drogs in i gängen, andra har dödats. Sedan var vi flera som i stället började studera eftersom det här fanns någon som trodde på dem. Vårt jobb är att hålla ungarna som försöker hitta en riktning på rätt bana.

17-årige David befinner sig i den mest utsatta åldern. Under sommaren tillbringar han så mycket tid han kan på The Crib för att undvika ledan mellan fotbollssäsongerna. Nu kommer han till ungdomsgården på eftermiddagarna när rastlösheten sätter in.

Med en Blackberry i handen håller han ständig kontakt med polarna. Så var det också under tiden för upploppen.

Tidigare i veckan kallades ledningarna för Facebook, Twitter och tillverkaren av Blackberry in till inrikesminister Teresa May för samtal om de sociala nätverkens roll för upploppens snabba spridning.

David var också mycket väl uppdaterad. Tidigt såg han flera bilder som föreställde misstänkt polisvåld.

–Jag tror knappast att oroligheterna har lagt sig helt. De har skickat in 16000 poliser men folk kommer bara att känna sig ännu mer trängda. Trycket ökar. Det blir fler reaktioner.

Som svart tonåring tillhör David den grupp som stoppas och kroppsvisiteras mer än någon annan i Storbritannien. Han har tappat räkningen på hur många gånger det blivit för egen del.

–Det är okej så länge man behandlas väl. Men så är det inte alltid. I slutänden handlar det om rasism, säger han.

David konstaterar att gängaktiviteten tilltagit och att polisen samtidigt blivit allt hårdare. Under våren har han stannat hemma från träningen vid flera tillfällen eftersom det varit för farligt att gå dit.

–Men det var polisens fel att upploppen började. Folk var arga och drogs med.

Rachel Piper, 17 år, är en av företrädarna för Hackneys ungdomsparlament. Hon överraskades av upploppens våldsamhet och omfattning, men har inte svårt att förstå ilskan.

–Vi har arbetat mycket för att förbättra situationen för dem som kroppsvisiteras, inte minst för att alla ska känna till sina rättigheter. Men det hindrar inte att många av dem som hejdas av polisen är oskyldiga trots att det ska finnas skälig misstanke om brott. Det är bara en liten grupp som ställer till problem och därför byggs en stark känsla av konfrontation upp, säger hon.

Under upploppen var många skolungdomar rädda. De valde att stanna hemma för att undvika oroligheterna. Många är förbannade på förövarna.

–Samtidigt framställs vår generation hela tiden i negativ dager. Jag kan inte minnas när jag läste något positivt om ungdomar. Fast i själva verket var ju många av dem som låg bakom upploppen vuxna.

Enligt Rachel Piper går det inte att hitta några enkla förklaringar till upploppen, men hon anser att två faktorer måste förändras för att situationen ska förbättras. Alla måste ha samma möjlig- heter att ta sig framåt, och rätt att bli lyssnade till.

Annie Gammon, rektor för högstadieskolan i Stoke Newington i Hackney, är inne på samma linje. Skolan är fortfarande ekande tom, men på måndag börjar terminen igen.

–Mitt jobb är att dra in folk i mittenfåran. Men miljön runt omkring eleverna håller på att försämras. Framtidsutsikterna ser sämre ut och på sina håll finns en uppdämd vrede. Jag tror att hårda straff kan ha en avskräckande effekt. Men de eliminerar inte grundproblemen; ilskan och ojämlikheten, säger hon.

Annie Gammon menar att besparingarna är en bidragande faktor. För elever från fattiga hushåll är det slopade studiestödet på 250 kronor i veckan en motsägelsefull signal från samhället. Detsamma gäller de kraftigt höjda universitetsavgifterna.

–Att bara skylla på oansvariga föräldrar är inte rätt väg att gå. De gör så gott de kan. Men det är tuffa tider och jag fruktar att det kommer att bli svårare för många framöver.