Med det tilltagande våldet i Syrien och en ökad risk för ett landsomfattande inbördeskrig kommer det under veckan att hållas flera extrainkallade möten för att diskutera situationen. Så också när EU-ledarna Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso och Catherine Ashton igår träffade den ryske presidenten Vladimir Putin för ett traditionellt möte mellan EU och Ryssland. Men EU-trojkan får sannolikt åka hem tomhänta i dag från S:t Petersburg. Putin har inget behov av att kompromissa med EU och hans reseschema avslöjar på ett bra sätt den ryske presidentens prioriteringar i utlandspolitiken.

Putin tackade, för många överraskande, nej till G8-mötet i USA nyligen, vilket kan ses som en passning till hur relationen med USA kommer att utvecklas oavsett om Barack Obama får nytt förtroende eller inte. I stället gick första utlandsresan till grannen och den mest intima partnern Vitryssland. Efter blixtvisiter i helgen i Berlin och Paris blev det ett drygt dygn med ledarna för EU på Putins hemmaplan. Men det är inte där utan i den kinesiska huvudstaden Peking som veckans viktigaste diskussioner väntar för den nyvalde ryske presidenten.

När Putin inför presidentvalet skrev ett antal manifest och lade ut sin tankar om framtiden handlade utrikespolitiken inte särskilt mycket om EU, desto mer om de närmaste grannarna inom det forna Sovjet och kanske framför allt om Kina.

I kväll åker Putin till Tasjkent för möte med Uzbekistans president Islam Karimov och sedan väntar tre dagar i Peking med det årliga mötet för Shanghai Cooperation Organisation (SCO) som höjdpunkt. Ryssland och Kina är drivande i SCO, som från början hade tre centralasiatiska länder som enda övriga medlemmar. När nu har också Indien, Pakistan och Iran fått observatörsstatus växer organisationen både bokstavligen och bildligt i styrka.

Efter att Pakistans president Asif Ali Zardari först hade blivit inbjuden till Natos toppmöte i Chicago den 20-21 maj och sedan blivit förolämpad (fick varken träffa Barack Obama eller Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen) och enligt välinformerade rykten fått en uppsträckning (av Hillary Clinton) skyndade både Kina och Ryssland till Islamabad för att ge sitt stöd.

Kina utrikesminister Yang Jiechi sade att ”Pakistan förtjänar fullt stöd av det internationella samfundet” och det ryska sändebudet Zamir Kabulov talade om vikten av samarbete. Den till synes amordnade stödverksamheten är ett exempel på att Kina och Ryssland vill aktivera sig än mer i Afghanistan/Pakistan nu när USA är på väg att dra bort sina stora markstyrkor från Afghanistan och har sin sämsta relation med Pakistan på många år.

Ett samordnat agerande från Ryssland och Kina har vi också sett under många månader när det gäller Syrien och det finns i dagsläget inte något konstruktivt samarbete med USA/EU inom synhåll. Både ryssar och kineser känner sig ”lurade” av utvecklingen i Libyen och vill också göra klart för omvärlden att ”man ska inte ska lägga sig i ett lands inre angelägenheter”.

Den 26 maj, för en vecka sedan, angjorde lastfartyget Professor Kastman den syriska hamnen Tartus med en stor last ryska vapen.

– Vi levererar inte vapen som kan användas i en civil konflikt, sade Putin.

Ett svar som bättre beskriver verkligheten än eventuella artigheter under måndagskvällens EU-middag i S:t Petersburg.