När Afrikanska unionen under fredagen träffas för att diskutera Libyen är trovärdigheten inte på topp. I den plan från unionen som den sydafrikanske presidenten Jacob Zuma (till vänster på bilden) presenterade i april skulle Muammar Gaddafi ha ett fortsatt inflytande över politiken. Bilden är från ett möte i maj i Tripoli.
Foto: Reuters
Perspektiv
Muammar Gaddafi var inte bara AU:s ledare 2009–2010. Han var dessutom AU:s viktigaste finansiär genom åren, tills han 2010 slutade betala när han inte fick gehör för sina planer på ett Afrikas förenta stater med honom själv som kung.
Att AU även i dag har en despot på ordförandeposten stärker knappast trovärdigheten; Teodoro Obiang Nguema, diktator i Ekvatorialguinea.
Till AU:s extramöte i Addis Abeba i dag kommer Sydafrikas president Jacob Zuma, som leder AU:s säkerhetsutskott och därmed har den tyngsta rösten i fråga om Libyen.
Zuma visar tecken på sårad prestige. Zuma var i Tripoli i april för att presentera AU:s fredsplan, som gick ut på fortsatt dialog. Han kallade offentligt Gaddafi för ”broder ledare” och Gaddafi tackade omedelbart ja till AU-planen. Rebellsidan avfärdade den däremot som önsketänkande eftersom Zuma ville ge Gaddafi både respit och fortsatt inflytande.
När Jacob Zuma i dag säger att allt varit bättre om AU:s fredsplan bara följts ligger rävens omdöme om rönnbären nära till hands. Det är andra gången på ett år som AU körts över. Medan AU föreslog tyst diplomati på obegränsad tid i både Elfenbenskusten och Libyen gjorde Väst processen kort. I Elfenbenskusten var det FN-trupp och franska styrkor som underlättade för rebeller att ta över. I Libyen var det Nato.
Trots att Sydafrika i FN:s säkerhetsråd röstade för resolution 1973 om flygförbud över Libyen har Zuma sedan gått ut hårt och påstått att Nato missbrukat resolutionen för andra syften än att skydda civilbefolkningen. Någon bombkampanj var aldrig meningen.
– Utvecklingen i Libyen har varit oroande eftersom man underminerade Afrikas roll i försöken att hitta en lösning. Vi kunde ha undvikit dödsfallen, säger Zuma.
Gång på gång har AU upprepat hur man kräver afrikanska lösningar på Afrikas problem. Alltså inte nödvändigtvis de bästa lösningarna för afrikanerna, oavsett varifrån. Detta är grunden till de afrikanska ledarnas sårade stolthet.
Så sent som måndags uppmanade Sydafrikas regering alla parter i Libyen att bilda en samlingsregering, inklusive Gaddafi. Sydafrikas vicepresident Kgalema Motlanthe sade i parlamentet i Kapstaden i onsdags att det är Nato som borde utredas av den internationella brottmålsdomstolen ICC för de civila liv som spillts.
Den sydafrikanska regeringen är i dag irriterad över att flera afrikanska länder erkänt rebellerna som Libyens legitima regering. Särskilt stött blev man när Nigeria gjorde detta.
– Nigeria går händelserna i förväg. De borde ha väntat, säger ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe.
En förklaring till Sydafrikas reaktion kan vara hur ANC-ledare som Jacob Zuma, Thabo Mbeki och Nelson Mandela i decennier åkt ut och in i Tripoli och säkrat tillskott till partikassan. När Mandela 1994 installerades som Sydafrikas första svarta president var det Gaddafi som fick det högsta välkomstjublet från de tusentals som samlats.
En grupp av 200 kända sydafrikanska politiker och akademiker, bland dem flera i ANC:s partiledning och flera före detta ministrar, skriver i ett upprop att Nato brutit mot internationell lag. Frankrike, USA och Storbritannien kallas ”skurkstater” som försöker återkolonialisera Afrika. Man anklagar Väst för att bedriva aggressionskrig och för att ha underblåst fientlighet mellan libyerna.
Ingenstans görs i uppropet några jämförelser med ANC:s egen kamp en gång i tiden; ett folkligt uppror mot en despotisk regim.
