I den stora basaren i södra Teherans folkrika och larmande kvarter har president Mahmoud Ahmadinejad många kärnväljare. Här finns också de viktiga köpmännen, bazari, vars butiker rymmer så mycket mer än det som syns på hyllorna. Butiksägarna är grossister med stor omsättning. Den ledare som får Teherans basarägare emot sig får problem – det fick shahen bittert erfara när han tvingades fly landet under den islamiska revolutionen 1979.
När SvD frågar köpmän i den stora basaren vad de tycker om Ahmadinejad visar de ett grundmurat stöd för regeringens beslut att anrika uran på egna anläggningar – trots mullret från framför allt USA.
– Vi är till hundra procent för atomenergiprogrammet. Den nya regeringen sköter detta jättebra, säger Hossein Taghavi, grossist i golv- och mattbranschen.
– Bush kan inte komma med mer än tomma hot. Jag tror att hela Irans befolkning vill ha kärnkraft.
Iranierna längtar efter ett bättre liv, bättre ekonomi, fler jobb, fungerande infrastruktur och kommunikationer och snabbare teknisk utveckling.

När man frågar intellektuella om huruvida Irans regim med sitt atomenergiprogram också vill skaffa sig kärnvapen blir de antingen tysta, eller också hävdar de att det tekniska kunnandet saknas.
Men för den slitne taxichauffören och krigsveteranen från Iran-Irak-kriget Mahmoud, 49, är kärnvapen en icke-fråga.
– Vi är stolta och glada över att vara ett land som har skaffat sig kunskap och teknik för att anrika uran. Men Iran kommer bara att använda uran för kärnkraft, som energikälla. Förr eller senare tar ju oljan och gasen slut så vi behöver kärnkraften.
Både taxichauffören Mahmoud och grossisten i golvbranschen Hossein Taghavi tycker att Iran gör rätt som anrikar uran på eget territorium. Rysslands erbjudande om att låta anrikningen ske på rysk mark är inget för dem.
– Det är bäst att vara självförsörjande på tekniken. Vi har inga krigiska avsikter. Under Iran-Irak-kriget på 1980-talet blev vi attackerade, det var inte vi som anföll. Den islamiska republiken Iran har aldrig varit något hot för omvärlden. Det är bara skrämselpropaganda från väst, säger golvhandlaren.
En mc knattrar förbi och en soldat tittar undrande på när SvD diskuterar kärnteknik med den slitne taxichauffören Mahmoud.
– USA och andra västländer vill inte att fattigare länder ska utvecklas. Skulle USA bomba oss kommer vi att försvara oss. Vi kommer att kriga, säger Mahmoud som sett otaliga kamrater dö under sina sex år som soldat i Iran-Irak-kriget.
– Vi var inte rädda för att dö då. Vi var glada för det. Det var Guds vilja, säger han om sina år vid fronten.

ranska intellektuella, liksom många säkerhetspolitiska bedömare i väst, är tämligen eniga om att amerikanska bombningar av iranska kärnanläggningar skulle få iranierna att sluta upp bakom regeringen och reagera som nationalister.
Även om misstron mot regimen är djup hos många, behöver inte det betyda att man tar sin hand ifrån kärnteknikprogrammet. Arezou, 31, hemmafru med två barn, har kommit till basaren för att handla. Hon tror inte att Ahmadinejads regering berättar om sina egentliga avsikter.
– Ingen vet vad den nya regeringen egentligen vill. Folk är förvirrade.

Men hon har inget emotett Iran med kärnvapen. Det säger hon trots att alla landets ledare bedyrar att man endast har fredliga avsikter med atomenergiprogrammet. Den högste ledaren Ali Khamenei har till och med utfärdat en fatwa mot kärnvapen.
– Varför ska inte Iran skaffa sig kärnvapen, när USA har det? Är kärnvapen så dåliga, ska inget land ha dem, säger hemmafrun bestämt.
Vanliga iranier som SvD stöter på i Teheran nämner ofta spontant USA, den gamla ärkefienden. Men däremot tar de sällan eller aldrig upp Israel, trots den hotfulla tonen mellan israeliska och iranska ledare.
Den välutbildade Bijan, som är i basaren för att göra affärer, jobbar med telekommunikationer och har god utblick mot världen.
Han beskriver Ahmadinejads nya regering som internationellt pressad, traditionell i inrikesfrågor men också oberäknelig.
– Det är svårt att förutsäga vad den kommer att göra. Det är stor skillnad jämfört med den förra regeringen.

Bijan, som inte vill säga sitt efternamn, tror på diplomatins möjligheter.
– En majoritet av befolkningen tycker att Iran ska anrika sitt eget uran.
Regeringen säger att det inte är för vapenbruk. Vad de tänker vet ingen.
Hans fru Ensi, som arbetar som översättare, skjuter in:
– Klart vi ska ha kontroll över hela kärnbränslecykeln. Och vi kanske ska ha kärnvapen också för att kunna försvara oss.