Barack Obama har hittills endast utfärdat en kort kommuniké där han beklagade de civila förlusterna. Hans tystnad kan förklaras med den långa övergångsperioden vid maktskiften i USA, uttryckt i repliken ”vi har bara en president åt gången”. Den principen följs mestadels slaviskt i utrikespolitiken där den tillträdande presidenten inte vill inkräkta på den sittande presidentens befogenheter eller försvaga USA utåt.

Läget är helt annorlunda rörande ekonomin, som är temat i så gott som dagliga framträdanden av Obama med kritik mot allt som skett de senaste åren.

När George W Bush tillträdde gjorde han ingen hemlighet av att han såg ner på företrädaren Bill Clintons allt intensivare men i slutänden fruktlösa medlingsinsatser i Mellanösternkonflikten. Efter 11 september-attentaten 2001 blev terrorismen den prisma som Bush betraktade världen genom. Kontakter med grupper som Hamas och Hizbollah var uteslutna, trots att segrar i demokratiska val annars var något som Bush framhöll som modell för ett nytt Mellanöstern.

Ointresset för den israelisk-palestinska konflikten bemöttes regelbundet med fördömanden och konstateranden om att inget kan hända om inte USA agerar barnmorska. Bushs försvar om att han var den förste amerikanske presidenten som öppet uttalat sig för en palestinsk stat ansågs heller inte tillräckligt och ett par pliktskyldiga initiativ som så småningom togs, till exempel konferensen i Annapolis 2007, ledde ingen vart.

En viss skepsis mot Obama noterades i judiska kretsar under förra årets långa primärvalskamp, med hårdbevakning av linjetalet hos proisraeliska lobbyn Aipac i juni. I analyserna av hur president Obama kan komma att agera nämns att han faktiskt besökte Sderot i södra Israel i juli och då sa att han hade svårt att tänka sig något land ”som skulle acceptera att raketer regnar ner”. Han fastslog också att det vore ”mycket svårt” att förhandla med Hamas som använt terrorism som vapen.

Å andra sidan utlovade Obama också att samtala med Iran som i högsta grad spökar i bakgrunden i det pågående kriget. Detta, i kombination med sinande oljeinkomster för Iran, gör att det finns förhoppningar om nya infallsvinklar. En och annan expert i Washington prisar Obamas tystnad och framhåller att han bör vara helt säker på sin strategi innan han uttalar sig.

–Vårt engagemang kommer att bli effektivt och konsekvent, utlovade Obama häromdagen med fortsättningen att han kommer att ha ”en hel del” att säga efter tillträdet den 20 januari.

Det råder ingen brist på råd eller rådgivare åt Obama, men det är oklart om han kommer att utse ett särskilt sändebud eller vilken roll utrikesminister Hillary Clinton tilldelas.