Iain Duncan Smith var en av det konservativa Tory-partiets mest kortlivade och okarismatiska ledare, mer ihågkommen för sina undermåliga tal än något annat.

Idag är han arbets- och pensionsminister i David Camerons koalitionsregering och en avskydd herre. Det sista beror förstås på vem du frågar. Konservativa Daily Telegraph är oerhört förtjust i honom, det är de mer vänsterliberala rösterna på The Guardian och The Independent som istället hyser den allra djupaste agg.

Och där har IDS – som inte bara är en slö förkortning av Iain Duncan Smiths namn utan hans officiella smeknamn – ingen starkare kritiker än den före detta popjournalisten John Harris, numera en av Storbritanniens mest passionerade politiska kommentatorer.

Harris har gjort en intressant journalistisk resa. Han startade sin karriär som musikkritiker för veckotidningarna Melody Maker och New Musical Express, strax senare blev han redaktör för Select. Under sitt redaktörskap för denna månadstidning var han en av de kanske mest högljudda entusiasterna för det som kallades britpop men också en av de skarpaste kritikerna av den generationens artister som storögt minglade med Labour-partiets nyblivne premiärminister Tony Blair. Till slut blev det i början av 2003 en bok i ämnet, den ypperliga The last party. Och någonstans där inleddes Harris metamorfos från musikkritiker till oberoende vänsterröst på de seriösare brittiska dagstidningarnas ledarsidor.

Det är en resa som blir allt vanligare. Inte minst i Sverige. Varför är det så många popskribenter som sakta men säkert sadlar om och börjar skriva om politik? För att musikjournalistiken just nu är en smula marginaliserad? Nej, jag tror inte att det är av karriäristiska skäl, inte heller för att man ”växer ifrån popmusiken”.

Jag tror snarare – oavsett om vi diskuterar, säg, John Harris, Martin Gelin eller Jonna Sima – att popjournalistikens så traditionellt passionerade språk och noggranna detaljdyrkan är ett utmärkt fundament för att skapa en mer levande politisk journalistik med en personlig avsändare och subjektiv botten.

Jag tänker just på detta när jag läser ännu en lysande analys av John Harris om just Iain Duncan Smiths senaste förslag på än fler bidragsåtstramningar som endast kommer att drabba de brittiska familjer som redan befinner sig långt, långt ner i näringskedjan.

Antalet hemlösa brittiska familjer som tvingas leva i tillfälliga boenden – oftast i dyra bed & breakfasts – har under det senaste året ökat med 44 procent. Över 50 000 familjer lever natt efter natt under dessa förhållanden – blott ett kort steg från att tvingas bo på gatan. Oftast får familjerna i fråga inte befinna sig inomhus under dagarna och även med spädbarn stängs de varje morgon ute från sina ”hem”.

Iain Duncan Smith blundar för detta och fortsätter spela nationens superrika i händerna. Allt medan bara fler och fler ofrivilligt sällar sig till en röstlös underklass.