NEW YORK | Tillbaka i västvärlden. Här finns ost, discomusik och luftkonditionering. Här har vi under många år utvecklat ett sofistikerat samhälle med regler för hur vi ska bete oss. Vi kontrollerar hjälpligt våra impulser, och i vårt förfinade politiska system väljer vi några som skärper sig ännu mer. Vi existerar på ett högre plan än i exempelvis Afghanistan. Här är män inte djur, och kvinnor inte horor.
Så utspelas plötsligt ett banalt scenario som raserar hela upplägget. Några försvarar det och talar om ett högst mänskligt beteende, för andra utgör detsamma en helt omänsklig handling. En minister som mot sitt nekande påstås ha anlitat en prostituerad.
En amerikansk vän, som länge föreställt sig att alla Sveriges män glider runt i harmoniskt jämställd pappaledighet, men efter Stieg Larsson börjat tro att de också hatar kvinnor, är trots allt lite förbryllad när jag försöker förklara. En svensk politiker i ett ganska socialistiskt land? Varför skulle någon ens vara prostituerad där? Nej, han kan inte riktigt tro det. Det är lite New Jersey över det hela. Eller lite amerikansk politik, helt enkelt.
En misstänkt sexköpande politiker behåller inte jobbet särskilt länge vare sig i Sverige eller i USA. Men av olika skäl. I Sverige är det främst ett människorättsbrott, men i USA är det i första hand omoraliskt beteende. Det bryter nämligen mot äktenskapets helgd. Den det är mest synd om är därför hustrun, som har blivit bedragen. Homosex slår allra högst.
I Sverige är det istället mest synd om horan. Hon är en solkig statist i en Beck-film med socialrealistiskt anslag. Hon utmålas som förtvivlad underklass, köpt av en obarmhärtigt manlig maktstruktur. En amerikansk hora är däremot lite porrigt intressant och kan räkna med både bokkontrakt och uppsminkade teveframträdanden.
En annan skillnad i amerikanska sexskandaler (det har funnits några att öva sig på de senaste åren) är rå realpolitik i efterspelet. Det innebär en förklaring från politikern själv, under någon typ av plågsam presskonferens. Han får bära all skuld, förklara sig vansinnig och därefter försvinna. Tystnad från huvudpersonen gör bara att andra tvingas prata och att misstanken och skuldbördan fördelas på partikolleger. Det har inte gått upp för den svenska regeringen än.
Mest synd är det därför egentligen om Fredrik Reinfeldt, som ska försöka driva en valrörelse och ett land medan han samtidigt uppträder som om allt vore normalt när en minister avgått och ramlat av jordens yta, samtidigt som statsministern själv teg om orsaken lite för länge. Vad man nu än tycker om prostitution, och ni känner mig; jag är ingen förespråkare, så är det värsta själva misstanken om att en minister kan ha varit så otroligt dum och svag. Att denne inte kunnat låta bli att riskera allt nedlagt arbete och alla idéer som nu ifrågasätts. Att ministern därmed har svikit dem han arbetat med, som har ägnat sina liv åt att försöka styra Sverige.
Allra mest synd är det därför om mig. Det är ju min regering.
Jenny Nordberg är journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se
