Perspektiv | Jakten på Mladic
Belgrad har tagit längre tid på sig att lösa detta problem än vad man kanske har. Den ytterst bräckliga regeringen under Vojislav Kostunica har visserligen uppfört sig som om den lyssnade på omvärldens förmaningar och krav, men samtidigt ganska skräckslaget sneglat på hemmaopinionen och allt emellanåt fått ett återfall i serbisk patriotism och slagit sig för bröstet.
Flera år har det tagit för den byråkratiskt omständlige Kostunica att förstå att detta inte är någon politik. Hans eget land har tvingats betala notan.
Det moderna Serbien genomlever sin förmodligen svåraste kris i fredstid sedan serberna i början av 1800-talet kunde etablera sig som en då obetydlig stat bortom det ottomanska imperiets kontroll. I dag är Kosovo förlorat. Montenegro kommer sannolikt att i maj säga nej till en fortsatt federation alltmedan serberna i Bosnien är förvägrade att ansluta sig till moderlandet. Och i Vojvodina, denna mer habsburgska än serbiska provins, är den stora ungerska
minoritetens intressen redan diskret understödda av Ungern som känner sig tryggt under EU:s paraply, redo att utnyttja det till vad det inte är avsett för.

Men Belgrad har styvnackat - ”inat” kallas detta trots på serbiska, ett låneord från de forna turkiska herrarna - uppträtt som om mytiska och patriotiska värden vore viktigare än EU och Nato, och som det verkar först i sista ögonblicket upptäckt i vilket sekel man lever. I klartext betyder det vad alla egentligen vet: att Serbien ingen framtid har utan Europa, att landet är fattigt, förbittrat, i dag en stat med bara begränsad kontroll över den klaviatur som ett modernt statsväsen måste förfoga över. Med Ratko Mladic i Haag skulle situationen genast förändras till det bättre.

I romantisk tradition har Mladic stiliserats till en serbisk folkhjälte. Så vill folk ha det och Mladic har själv medvetet bidragit till stiliseringen. Han har gäckat sina fiender, dykt upp än här än där, gärna mitt framför näsan på dem utan att låta sig gripas. Som en
mytens hajduk - mer stråtrövare än Robin Hood - verkar han höra hemma i de vilda bergen eller de djupa skogarna medan sanningen förmodligen är att han länge fört ett långt mer prosaiskt liv i kaserner eller militäranläggningar. Först när arméns stöd under senare tid börjat svikta lär Mladic ofrivilligt ha fått anpassa sig till mytens mer karga villkor.
Men fallet Mladic handlar långt ifrån enbart om personen Mladic. Generalen har länge beskyddats av sina kamrater inom armén, vid sidan av den ortodoxa kyrkan den enda institution som någorlunda intakt överlevt det senaste kvartseklet i Serbien. Armén har förblivit en stat i staten med egna lagar och regler. Det militär-polisiära komplexet har i allt väsentligt förblivit intakt; Zoran Djindjic försökte bryta dess makt och mördades. För armén är fallet Mladic en fråga om vänskap, ära och prestige, men framför allt om att överleva i nuvarande form. Ty armén vet att när Mladic väl utlämnats blir det i Serbien dags för Natos partnerskap för fred.
Denna
process har redan inletts i grannlandet Kroatien och håller där i det tysta på att förändra villkoren för all politik. Med Nato kommer till Balkan kravet på en professionell och radikalt minskad armé, på insyn och parlamentarisk kontroll. Det blir slut på generalernas svarta limousiner samtidigt som unga officerare, utbildade i väst, kommer att ta över.
Nästan inga medelålders höga officerare är intresserade av detta, särskilt inte som många av dem har ett förflutet som gör dem till de första som skulle skickas i förtidspension. De gör därför allt för att bromsa utvecklingen. Hellre än att slå tappen ur sin egen tunna skyddar de Mladic.

Politikerna i Serbien har hittills visat sig för svaga att rå på militären. Men med tiden har de upptäckt att samme person som blockerar Serbien också är en tillgång: det gäller att få ut ett så högt pris som möjligt för Mladic samtidigt som han och hans familj måste ges vissa garantier. Att bestämma hur denna kalkyl i sina detaljer ska se ut är förmodligen vad som nu
pågår.