Den socialdemokratiske politikern Luis Eladio Pérez kidnappades av den colombianska Farc-gerillan för sju år sedan. I februari frigavs han. Perez vägrade se in i kameran när Farc spelade in en video som bevis på att han var vid liv.
Foto: Lars Pehrson och AP
Det är precis sju år sedan: den 10 juni 2001 blev han lurad in i en fälla. Två veckor tidigare hade hans bil stulits i södra Colombia, i staden Ipiales på gränsen till Ecuador. Den här dagen skulle han få tillbaka den; därför var han tillbaka i Ipiales, med tre livvakter. Men det hjälpte inte.
–Jag kom troskyldigt till den avtalade platsen, och där tog gerillan mig direkt. De sa att los comandantes ville tala med mig. Men det gick sex år, åtta månader, 16 dagar och nio timmar utan att någon Farc-ledare talade med mig.
Pérez – som fyllde 54 i fångenskap – kidnappades för att han var senator, politiker, en högt uppsatt representant för den stat som kommunistgerillan Farc krigat mot i 44 år. Det gjorde honom till canjeable, ”utväxlingsbar”, någon som det gick att köpslå om för att få fängslade Farc-medlemmar fria.
De första två åren var han ensam fånge; då hölls han i bergen i närheten, uppe i Anderna. Sedan började en lång förflyttning: in över gränsen till Ecuador, österut och in i Colombia igen, längs floden Caquetá förbi militärbasen (!) Tres Esquinas, ibland till fots, ibland per båt, vidare norrut in i den täta djungeln.
–Det var här jag träffade Ingrid Betancourt, säger han och pekar i kartboken på ett område nära San Vicente de Caguán.
I februari 2002 hade Farc kidnappat Betancourt, då presidentkandidat för ett litet miljöparti, och Clara Rojas, hennes vicekandidat. I fyra år var Pérez och Betancourt i samma fånggrupp.
–Det är tack vare henne och min familj som jag lever idag, säger han. Hon skötte om mig när jag var sjuk, gav mig socker när jag fick mina diabetesanfall.
Under dessa år var de i djungelområdena på gränsen mot Brasilien och Venezuela – hela tiden i rörelse. Tack vare radion, som de tilläts ha, visste de ungefär var de befann sig.
–När vi var här hörde vi venezuelanska radiostationer. Och här, närmare Amazonas, fick vi in Brasilien.
–Och där var vi när vi flydde, Ingrid och jag, säger han och sätter ut en pennprick på kartan: Rio Paipú. Vi simmade längs den här floden för att komma in i Brasilien. Men vi hade inget att äta och efter fem dagar blev jag så sjuk, jag är ju diabetiker, att vi var tvungna att ge upp och överlämna oss till gerillan för att inte dö.
Från den dagen var de kedjade vid var sitt träd – dygnet runt, förbjudna att tala med varandra.
–Fastkedjad i halsen som en hund i tre, fyra år.
Radion tog de ifrån honom som straff. Och skorna – för att han inte skulle kunna fly igen. Han tvingades att marschera barfota eller med plastpåsar på fötterna under ett helt år.
–Allt var svårt – mycket, mycket svårt, suckar han: djuren, ormarna, alla insekter, regnet, hettan, solen. Och alla djungelsjukdomar: malaria och parasiter – utöver min diabetes och mina njurproblem.
–Och under alla dessa år gav de mig bara en aspirin – en enda aspirintablett, säger han med uppspärrade ögon och ett pekfinger i luften.
De sov på en plastpåse direkt på marken, i en hängmatta, eller i sällsynta fall på några träskivor; ”Vi kallade det ett femstjärnigt hotell”.
Och maten? Ris och pasta, ris och pasta – varenda dag. Ibland ris och bönor eller ris och ärtor.
Och vid några tillfällen grillad mico, en liten trädapa.
Han fick inte föra dagbok – men gjorde det i alla fall, i nästan tre år.
–Tills de gjorde en överraskande visitation och tog mina häften – och brände dem! Det sårade mig djupt. Då bestämde jag mig för att inte skriva något mer, att aldrig låta mig förnedras så igen.
Samma stolthet visade han i höstas när gerillan spelade in en video som bevis på att Pérez var vid liv. Det var det andra livstecknet under alla dessa år i fångenskap, ”avsett att visas för anhöriga för att de gråtande skulle vädja om en fångutväxling”.
–Men jag vägrade att ställa upp på deras avskyvärda spel, vägrade att se in i kameran, vägrade att säga något. Men de tvingade mig dit genom att skjuta i marken vid mina fötter.
Att tala med fångvaktarna var omöjligt; Farc-ledarna förbjöd alla samtal med fångarna.
–Dessutom var de enkla guerrilleros som bara lydde order – och som inte visste så mycket.
Men det allra värsta, tycker han, var de ständiga bråken inom gruppen, mellan de kidnappade: om politik, om religion, om maten, om toalettbesök, om kläder, om sneda blickar, kommentarer, om allt.
–Det var människor med så vitt skilda bakgrunder, socialt och kulturellt. Var och en med sitt eget drama, sin egen syn på fångenskap och överlevnad.
–Att leva tätt, tätt ihop 24 timmar om dygnet, vecka efter vecka, år efter år, det är oerhört påfrestande. Jag tror inte ens att man kan leva med sin señora på ett sådant sätt, säger han med ett skratt. Hans fru Ángela, som sitter intill, skrattar också gott.
Han hade föredragit att vara ensam dessa sju år, ”och bara tala med träden”, som han gjorde de två första åren. Det hade varit bättre, försäkrar han.
Pérez och tre andra politiker frigavs den 27 februari i år, då de plockades upp av venezuelanska helikoptrar i den colombianska djungeln, Röda kors-märkta helikoptrar som Venezuelas president Hugo Chávez hade skickat.Tidigare i januari hade Farc släppt två andra politiker: Consuelo González och Clara Rojas, hon som kidnappades tillsammans med Ingrid Betancourt 2002. De släpptes också tack vare Chávez medling, godkänd av Álvaro Uribe, Colombias president.
Nu sitter fyra politiker kvar i djungeln, inklusive Betancourt – ”gerillans guldhöna, juvelen i kronan”, som han säger. Dessutom har Farc 40 andra ”utbytbara” kvar i sitt våld: 37 poliser och militärer och tre USA-medborgare, vars knarkspaningsplan sköts ned av Farc 2003. Pérez satt fastkedjad vid en av amerikanerna under de sista sex månaderna, dygnet runt. De var också märkta av den långa fångenskapen, fortfarande med skador från flygkraschen.
För snart ett år sedan sköt gerillan ihjäl elva kidnappade lokalpolitiker när de trodde att armén gjorde ett fritagningsförsök. Därför har Pérez vädjat till Uribe, regeringen och till USA att inte försöka med någon räddningsaktion.
–Då skulle de kidnappade dö, utan tvekan, inklusive Ingrid.
Deras stigar korsades igen i februari, tre veckor innan han frigavs. Under fem minuter kunde de tala med varandra. Då såg hon mycket medtagen ut, avmagrad och viljelös, och det spekulerades senare i om hon var dödssjuk. Men Pérez tror att hon är i livet. Och att Farc kommer att släppa henne ”väldigt snart”.
–Gerillan är medveten om sitt historiska misstag att hålla civila kidnappade. Detta är en ren terroristakt. Farc vill ju bli av med terroriststämpeln och erkänd som en stridande part. Skulle Ingrid dö vore det slutet för Farc, anser jag.
Det faktum att Betancourt även är fransk medborgare gör att Frankrikes president Nicolás Sarkozy – som Pérez träffade i mars – har engagerat sig hårt. Och det gör att de kidnappade uppmärksammas internationellt, särskilt i Europa. Men visst smärtar det att det måste till en ”utlänning” för det, tycker Pérez. Och att trycket ska behöva komma utifrån.
–Inte bara att vi blev kidnappade av Farc. Vi kidnappades också av glömskan i det colombianska samhället, av denna kultur av våld som blivit vardag i mitt hemland.
–Det är beklämmande att jag skulle behöva sitta i nära sju år innan det organiserades en landsomfattande protest mot Farc och till stöd för de kidnappade – som den 4 februari. Han är bitter på president Uribe, på regeringen, på hela det colombianska samhället som struntade i dem så länge.
–Där satt vi i djungeln och ruttnade bort, medan våra familjer kämpade förgäves inne i storstadsdjungeln mot likgiltigheten i samhället, hos regeringen. Det är verkligen skamligt!
