Får den franska tuppen ordning i den europeiska hönsgården? Det ser så ut. Åtminstone tillfälligtvis.
Det extraordinära, snabbinkallade EU-toppmötet om Georgien i måndags demonstrerade en oväntad enighet utåt. I påtaglig kontrast till det famösa extraordinära toppmötet om Irak (2003). Det var då president Jacques Chirac förklarade för ledarna från det ”nya Europa” att de försummat ett bra tillfälle att hålla käften.
Inte konstigt att president Nicolas Sarkozy i måndags fjädrade sig på presskonferensen och njöt i fulla drag både av den diplomatiska framgången och av att sitta på den översta pinnen i EU.
Men redan i morgon plockar kanske ryssarna av honom fjäderskruden när han på nytt beger sig till Moskva. För enigheten inom EU i måndags byggde på den minsta gemensamma nämnaren att Ryssland omedelbart och fullständigt följer avtalet om vapenstillestånd. Det avtal i sex punkter som Sarkozy själv förhandlade fram och som innehåller en hel del brister och oklarheter. Ryssarna tycker att de följer det till punkt och prickar.
Sarkozy blev antagligen lurad förra gången och det måste han nu försöka rätta till. Det väcker den helt centrala och grundläggande frågan efter krisen i Kaukasus: kan EU över huvudtaget påverka dagens politiska ledning i Moskva? I så fall hur? Konfrontation eller dialog?
Den hårda linjens argument har sammanfattats av Estlands president Toomas Hendrik Ilves. Han ser Ryssland bedriva gammaldags stormaktspolitik efter mönster från 1800-talet och den kan inte bemötas med EU:s mjuka, post-moderna hållning, med möten och diskussioner, anser Ilves.
Sarkozy avvisade i måndags den hårda linjens krav på bestraffning av Ryssland. Understödd av bland andra Angela Merkel fick han toppmötet att sluta upp på försök med fortsatt dialog, om än kopplat till hotet att avbryta en förhandling om ett avtal som knappt intresserar Ryssland.
Huvudargumentet för den mjukare hållningen är att Ryssland och EU är starkt ömsesidigt beroende av varandra och Moskva vet att Rysslands övertag som energileverantör till Europa snabbt kan erodera. Ryssland behöver importera teknologisk kunskap och européerna kan minska beroendet genom ta att förverkliga planerna på en gemensam energimarknad.
Argumentet förutsätter att ledningen i Moskva tänker i samma rationella banor. Det gör den kanske inte, ty vad jag kan förstå styrs Gazproms prioriteringar inte av företagsekonomiska hänsyn. De olika projekten för gasledningar till Europa och Asien verkar mer vara instrument för de nya stormaktsambitionerna.
Det var väl därför som Vladimir Putin i tisdag gjorde upp med Uzbekistans diktator, Islam Karimov, om transit av naturgas från Turkmenistan till Ryssland. En pusselbit i det intensiva maktspel som går ut på att underminera EU-projektet Nabucco, för naturgas genom Georgien och Turkiet till Europa. I detta spel uppträder EU-länderna Tyskland och Italien som yra höns och den franska tuppen är knäpptyst.
