Demonstranternas brådskande frågor kan handla om fångar som måste friges i Iran, religiösa grupper som vill förbjuda abort eller EU-skeptiker som vill ha en folkomröstning om att avveckla unionen helt. Nyligen hungerstrejkade en kvinna på trappan till parlamentet i protest mot ett myndighetsbeslut i sitt hemland.

Protesterna utanför EU-institutionerna är ett bra tecken: det betyder att insikten finns om att de flesta nya lagar i EU-länderna i dag stiftas i Bryssel, inte i hemmahuvudstäderna.

Men den hungerstrejkande kvinnan borde kanske veta att EU-parlamentet inte tar upp beslut av myndigheter i enskilda EU-länder – det gör EU-domstolen i Luxemburg. EU-parlamentet beslutar inte om utrikespolitik, som relationerna mellan EU och Iran – det gör fortfarande regeringarna.

De står utanför fel hus i fel land, alltså.

Tokigast blir det när grupper med megafoner och protestplakat har glömt att slå upp i EU-kalendern vilken vecka i månaden som parlamentarikerna är i Strasbourg, och därför står och skriker sina slagord framför en tom byggnad i Bryssel. Det är svårt att inte dra på smilbanden: Strasbourgveckan är inte bara irriterande för dem som pendlar, men också för arga medborgare som vill komma i kontakt med sina EU-folkvalda.

Ibland är det dock lättare att hålla sig för skratt, som när demonstrationerna blir våldsamma.

Under första halvan av 00-talet var till exempel vreden stor i europeiska hamnar över ett nytt EU-direktiv om större konkurrens i branschen. Arbetarna oroade sig för att få sparken och ersättas av låglönearbetare från Långtbortistan.

I omgångar vallfärdade tusentals ursinniga hamnarbetare till Bryssel för att demonstrera, eller snarare; för att gå bärsärkagång på Bryssels gator. De kastade flaskor på polisen, satte eld på bilar och spöade upp förbipasserande som råkade bära namnbricka med nåt EU-relaterat runt halsen, om det så var en journalist eller en stackars praktikant på någon översättarenhet.

”Vi är hamnarbetare och inte några jävla ballerinor”, svarade en av dem på frågan om varför de var så våldsamma. Årtiondets citat från Bryssel, visserligen, men det är ytterst tveksamt om det imponerade på lagstiftarna.