Valhösten 2004. Amerikanerna har terrorattentaten bara tre år tidigare i färskt minne. Med sorgsna miner defilerar skarorna förbi det gapande hålet på södra Manhattan där de rasade tvillingtornen stod.

President George W Bush och hans vicepresident Dick Cheney slår an till de här stämningarna, med direkta påståenden från Cheney att den demokratiske presidentkandidaten John Kerry inte vore att lita på.

En särskild grupp kvinnor,”security moms”, ringas in och uppges utgöra upp till 14 procent av väljarkåren. Alla som varnar för att Bush-Cheney går för långt, i retorik såväl som i lagstiftning, beskylls för att naivt ha fastnat i ett 10-september-2001-tänkande.

Valhösten 2012. Som med det mesta här i världen bleknar minnena och någon ny terrorattack på amerikansk mark har inte inträffat. Istället är det vittnesmålen från miljontals långtidsarbetslösa och alla som tycker att USA är på väg åt fel håll som kastar mörka skuggor. I enkäter om väljarnas prioriteringar toppar ekonomin, med 60-70 procent, medan terrorism, Mellanöstern och kriget i Afghanistan kommer långt ner.

Traditionellt har det varit så ända sedan Richard Nixons dagar att republikanerna ansetts vara bättre skickade att sköta utrikespolitiken (och, underförstått, försvarsmakten). George W Bushs aggressiva terrorbekämpning försvaras fortfarande av krafter som vill gå till anfall mot Iran för att stoppa dess påstådda kärnvapenprogram och skicka amerikanska trupper till inbördeskrigets Syrien, men i samhället i stort har vinden vänt.

Det var under det demokratiska partikonventet som tack efter tack uttalades till trupperna, medan Mitt Romney inte nämnde militären med ett ord i sitt viktiga tal på republikanernas konvent. Barack Obamas beslut att ge klartecken till räden mot al-Qaidaledaren Usama bin Ladins gömställe lyftes fram gång på gång hos demokraterna.

Ett tecken på den nya självsäkerheten bland demokraterna var att John Kerry, som förra gången anklagades för att ha överdrivit sina insatser som soldat i Vietnamkriget, gick till hård attack mot Mitt Romney. Han sa bland annat att en ”overseas trip” för Romney betyder att ”snubbla i utlandet”. Obama stämde glatt in med att Romney inte tycks vara någon vidare toppdiplomat eftersom han förolämpade USA:s trognaste alliansbroder, Storbritannien, inför OS i London.

Under det republikanska konventet tillhörde förra utrikesministern Condoleezza Rice de mest hyllade talarna men utöver orden att man inte ”kan leda bakifrån” handlade det även om inrikespolitik och krav på bättre utbildning i USA.

Det är få utanför en liten skara som beskyller Obama för att resa jorden runt och ”be om ursäkt för Amerika”, som inte anser att han skött utrikespolitiken hyggligt. Obama var visserligen sen att reagera på händelserna i arabvärlden och leder en ifrågasatt drönarstrategi i Afghanistan och Pakistan men har annars balanserat skickligt runt oroshärdarna, från Iran till Kina. Den största skillnaden mellan Obama och Romney märks rörande just Ryssland samt Israel där Romney vill ha närmare samarbete med den israeliska regeringen.

Krigen och terrorismen förekommer, som sagt, knappast alls men kommer med största säkerhet att bli huvudnummer i debatterna. Och då har Obama trumf på hand i en annan känslig fråga, nämligen veteranvården. Det är han, med hjälp av Michelle Obama, som driver på för mer budgetmedel och initiativ för att hjälpa hemvändande soldater att få jobb. Obama kostade till och med på sig att lova att använda pengar som inte behövs när krigen trappas ner till ”nationsbyggande hemma”.

Men terroristhotet består och elva år efter 11 september-attentaten bevakas byggnader – och människor – på ett helt annat sätt i det förut mycket öppna amerikanska samhället.