Under hela det här året har rysk inrikespolitik kretsat kring en fråga. Ska Dmitrij Medvedev stanna på sin post eller ska Vladimir Putin komma tillbaka? Ni kanske minns hur det var inför presidentvalet 2008. Då valde Putin att kliva av efter två mandatperioder och därmed följa konstitutionen. I stället utsåg han sin sedan många år lojale, och 13 år yngre, vän Medvedev som efterträdare.

I praktiken är det ändå Putin som bestämt. Han styr regeringsarbetet genom att vara premiärminister och han styr parlamentets underhus duman genom att vara partiledare för Enade Ryssland, som har två tredjedels majoritet.

Medvedev har försökt skapa sig en egen profil och det har under ytan varit en kamp mellan två klaner. Den ena är dominerad av män med ett förflutet inom säkerhetstjänsten KGB, styrd av Putin och Igor Setjin. Den andra består av mer liberala, reforminriktade politiker och styrs av Medvedev. Och som president har Medvedev försökt ta itu med både den omfattande korruptionen och laglösheten inom polis- och domstolsväsende.

Men Medvedevs kamp har uppenbarligen varit som Don Quijotes mot väderkvarnarna - förgäves. När partiet Enade Ryssland i går höll sin årliga kongress kastade Medvedev officiellt in handduken:

– Jag anser att det vore korrekt av kongressen att stödja partiordförandens kandidatur, sade Dmitrij Medvedev i sitt anförande och en flera minuter lång applåd förvandlades till en stående ovation för Putin.

Strax innan hade Putin förordat Medvedev som toppnamn för det stundande parlamentsvalet (4 december) och därmed är det ingen spekulativ gissning vem som kommer att bli näste premiärminister. Det är självklart att Putin - med sitt bagage som demokratimotståndare och stark nationalist - måste välja en premiärminister med gott anseende i väst och som kan driva den modernisering som är absolut nödvändig för landets framtid. Putin må vara en despot, men han är inte dum och han vet att det behövs reformer för att Ryssland inte ska stagnera.

Jag är ändå pessimistisk inför Rysslands framtid med Putin som president. Med den nya mandatperioden på sex år kan Putin stanna vid makten i tolv år och facit efter hans hittills tolv år (åtta som president och fyra som premiärminister) är dystert på de flesta områden: Korruptionen har ökat minst fem gånger, domstolar har tappat sin respekt för lagen och dömer - som i fallet med affärsmannen Michail Chodorkovskij - enligt Kremls order och annars oftast enligt önskan från den klient som betalar bäst. Ryssen i gemen har helt tappat förtroende för polis och andra myndigheter.

Som välutbildad jurist är Medvedev medveten om bristerna och han har försökt tackla problemen. Men han har varit alltför svag och han har aldrig fått någon chans att bygga upp sitt eget nätverk. Med sin bakgrund i KGB har Putin lärt sig att effektivt blockera alla Medvedevs försök och inte lämnat några blottor.

Förutom sin egen egoism har Putin haft ett starkt tryck att komma tillbaka från ett antal affärsmän som berikat sig under Putins styre. Män som Igor Setjin och Gennadij Timtjenko har, liksom Putin själv, blivit mångmiljardärer (i dollar) och för dessa män var det nödvändigt med en president som kan garantera fortsatta inkomster. Sex år med Medvedev hade inneburit en risk att denne skulle kunna bygga upp ett eget nätverk omkring sig som skulle utmana den korrumperade gruppen närmast Putin.

Putins återkomst betyder inte frid och fröjd och stabilitet. Ryssland har förändrats under de senaste tio åren och är inte ett isolerat land. Miljoner reser årligen utomlands, hälften av landets invånare använder internet och den ryska blogosfären kokade efter lördagens besked. Det skulle förvåna om vi inte redan inför de kommande valen kommer att få se missnöjesyttringar och på sikt kan det bli dramatiska demonstrationer. Det råder visserligen politisk apati bland stora delar av befolkningen, men i dag går det inte att köra över ryssarna som på sovjettiden.

Många unga, välutbildade ryssar kommer också att göra sällskap med den över en miljon som redan flyttat västerut. Emigrationen de senaste tre åren påminner redan om flykten efter den ryska revolutionen 1917. Det är precis de människor Ryssland så väl behöver för att klara en modernisering, men med den 59-årige Vladimir Putin som president blir det allt färre ryssar som tror på en ljus framtid i hemlandet.