Vi niotiden på söndagskvällen publicerade tidningen Le Monde siffror som pekade på att François Hollande fått 28,4 procent av rösterna och Nicolas Sarkozy 25,5 procent. Högerextrema Marine Le Pen, ledare för Front National, knep en tredjeplats med hela 20 procent medan kommunisten Jean-Luc Mélonchon fick lägre stöd än väntat: 11,7 procent.

Därmed gör Sarkozy och Hollande upp om presidentposten den 6 maj. Om sonderingarna från de åtta opinionsinstituten i Frankrike håller, så vinner Hollande i andra omgången, inte för att han är populär, utan för att Sarkozy är mäkta impopulär. Två tredjedelar av Hollandes röster är i första hand röster mot Sarkozy, uppgav statistiker på institutet Opinionways för SvD i veckan som gick.

Men om ”vem som helst utom Sarkozy”, tous sauf Sarkozy, har blivit de missnöjdas mantra under valkampanjen, så är det inofficiella mantrat i EU-huvudstaden Bryssel ett desperat: ”vem som helst - snarast”.

EU-arbetet har stått stilla under valkampanjen, i skrämselhicka över att frågor där presidentkandidaterna krockar med många EU-länder eller Brysselinstitutionerna ska segla upp alltför högt på valagendan och tvinga dem att sätta handling bakom hot.

Detta gäller särskilt Sarkozys kommentarer om att göra Europa mer protektionistisk genom att inrätta en "Köp europeiskt”-lag, att dra Frankrike ur Schengensamarbetet om öppna gränser mellan EU-länderna och att ändra den Europeiska Centralbankens roll radikalt från en inflationsväktare till ett låneinstitut för euroländer i kris.

Men det gäller också Hollandes löfte om att omförhandla den finanspakt som tagits fram under eurokrisen och som stryper euroländernas regeringars möjligheter att lägga fram för frikostiga budgetar, utan att straffas från Bryssel.

Hollande har dock på senare tid talat om att ”komplettera” pakten, snarare än ”omförhandla” den. På EU-språk så betyder ”komplettera” att Hollande begär ett tillägg, ett protokoll eller en fotnot, så att han kan hävda att han fick in vad han lovade i EU-lag, utan att förarga de 25 EU-länder som redan skrivit på avtalstexten.

Men bara skuggan av ett hot om att riva upp pakten har ställt Bryssel på tåspetsarna för att undvika öppen debatt och gräl med alla franska tv-kameror på.

Och Schengensamarbetet är inlemmat i EU:s grundfördrag och dessutom en politisk symbolfråga om EU-ländernas förhållande och tillit till varandra: det blir ett helsicke att riva upp.

Visst, många av EU-frågorna är sådana som en fransk president inte kan styra och ställa om som han vill bland de 27 EU-länderna. Men det vet inte alla franska väljare.

EU-samarbetet är för gemene man komplexa funktioner och regler, och avståndet till EU-institutionerna, ger franska politiker möjlighet att lova lite vad som helst om vad de ska göra i EU, utan att folkmassorna synar korten. Men det innebär också att folket inte kommer att begära in en checklista efteråt på vad som blev av löftena. Det kan vara Bryssels smala lycka.

EU:s tjänstemän är dock mycket otåliga att lägga det franska valet bakom sig för att börja arbeta. Det danska ordförandeskapet vill skjuta startskottet för de sedvanligt tuffa och bråkkantade förhandlingarna om EU:s långtidsbudget, den för åren 2014 – 2020, och i denna är det flera länder som vill skära ner i de för Frankrike heliga jordbruksstöden till bönderna.

Det grälet blir tufft nog att ta med vilken fransk president som helst. Dags att kavla upp ärmarna.