President Barack Obama tycktes ha blivit lika förvånad som alla andra över Hosni Mubaraks luddiga tal sent i förrgår. Ett par timmar senare utfärdade Obama sin skarpaste kommuniké hittills och i går morse informerades han om att Hosni Mubarak avgått.

– Detta är inte slutet på förändringarna för Egypten. Det är en början. Jag är säker på att svåra dagar väntar och många frågor förbli obesvarade, sa Obama vidare och betonade att den militära rollen bara är tillfällig.

Det hade annars börjat se lite pinsamt ut med den åldrade starke mannen som inte bara vägrade lyssna på folket utan också de allt tydligare maningarna och varningarna från beskyddaren, USA.

Uppslutningen hemma bakom Obamas försiktiga linje har förblivit förhållandevis bred, även om det för ovanlighetens skull läckte ut uppgifter om en liten spricka i säkerhetsrådet i Vita huset. Och, kanske var det därför som Obama för första gången i förrgår nämnde att det är ”unga människor i spetsen” på Tahrir-torget och så prisade dem i går.

I de täta kontakter som förekommit mellan amerikanska och egyptiska makthavare är nyfikenheten störst på vad försvarsministern och militärtopparna sagt i samtal med sina egyptiska motsvarigheter. En expert konstaterade att Egyptens försvarsminister Mohamed Hussein Tantawi är av samma skrot och korn som Mubarak och vicepresident Omar Suleiman, men att officerare på lägre nivå torde fråga sig var deras lojalitet bör ligga.

Samarbetet mellan de amerikanska och egyptiska försvarsmakterna tros fungera väl fortfarande. Vidare att det är här som USA förmodas ha kunnat utöva effektivast påtryckningar med en förmodan om att arméns återhållsamma agerande i Kairo faktiskt var ett resultat av tydliga önskemål från Washington.

Men i övrigt har det nog varit en tendens att överdriva USA:s inflytande lite varstans. En och annan realpolitisk bedömare slår ut med armarna och framhåller att man inte bara kan kräva en utländsk presidents huvud på ett fat. Mubarak har alltid varit skicklig på att bara ge efter så mycket som han själv varit villig till under de gångna 30 årens allians och den kalla freden med Israel.

En oro för att gatuprotesterna i Kairo skulle vändas mot USA, à la Store Satan-retoriken i Iran, finns förvisso i Washington. Men tecknen på något sådant har varit få och först Mubaraks, och sedan Suleimans försök att piska upp ilska över utländsk inblandning verkar inte gå hem.

Obama ansattes i första hand från två andra aktörer i regionen, Israel och Saudiarabien, som båda varnat för ett islamistiskt övertagande i Egypten. I denna udda gruppering ingår också Libyen. Men, mot detta stod USA:s egna ideal och en önskan att stå på frihetssträvarnas sida.

Nu är frågan hur kungar och emirer i regionen som åtnjutit USA:s beskydd (och generösa köpekontrakt på vapen) kommer att reagera. Det skedda visade ju att en långvarig allians med USA, som kanske kan ha kostat på, inte hjälpte i slutänden.

Det grumsas en del om över att beslutsfattarna i Washington var oförberedda på det snabba händelseförloppet och att i synnerhet utrikesminister Hillary Clintons uttalanden var spretiga i början. CIA-chefen Leon Panetta, som i förrgår var för tidigt ute med spådomen om Mubaraks avgång, har försvarat sig med att han fick 400 rapporter om hotande instabilitet i Mellanöstern förra året.