Palestinska byar torrläggs

Åren 1999–2001 förstörde den israeliska armén de flesta cisterner som byborna i Susya använt för att samla regnvatten. Sedan dess har nästan hälften av invånarna lämnat byn, som ligger på kullarna söder om Hebron, på det ockuperade Västbanken.

Vissa cisterner som förstördes hade varit i bruk i hundratals år. Bulldozrar fyllde dem med grus och cement så att de inte skulle kunna repareras.

Historien om Susya berättas av Amnesty International i den 104-sidiga rapport om palesti-niernas törst efter vatten på ockuperat område (Troubled Waters – Palestinians Denied Fair Access to Water) som presenteras idag. Tillsammans med en judisk rabbin, verksam inom Rabbiner för mänskliga rättigheter, besökte jag själv Susya för några år sedan. Vi såg bybornas enkla tält, primitiva avträde och skjul, som nu också hotas av rivning, och drack det te som kokades på knappa vattentillgångar.

Det officiella skälet till att cisternerna i Susya förstördes var att byborna saknade byggnadslov. Men det egentliga syftet, hävdar Amnesty International, var att tvinga bort de palestinska bönderna från området så att den närliggande bosättningen Sussia (en israelisk koloni byggd i strid mot internationell rätt) skulle kunna expandera.

Armén har nyligen förklarat 15 hektar av marken intill byn som ”stängt militärt område”. Därmed förlorar byborna tillträde till ännu fler livsnödvändiga regnvattencisterner.

Bosättningen Sussia har där-emot en swimmingpool och kan bevattna grödor och gräsmattor med konstbevattning. Bosättningen grönskar även under de torra delarna av året, skriver Amnesty.

Skillnaden mellan bosättningens grönska och torkan i den palestinska byn använder Amnesty som exempel på palestiniernas ”törst efter rättvisa” i fråga om tillgången till vatten.

Under Västbanken finns stora underjordiska vattenmagasin (akviferer) som fylls med regnvatten om vintern och som utgör Västbankens enda vattentillgång. Av detta stora vattenmagasin tar Israel 80 procent, säger Amnesty.

Amnesty Internationals forskningschef i Israel och på ockuperat område, Donatella Rivera, har studerat vattenfrågan i månader. På telefon från Jerusalem säger hon till SvD att palestinierna inte heller får ta ut en enda droppe vatten från Jordanfloden.

Om situationen är svår på Västbanken är den än värre på Gaza, där 90–95 procent av vattnet är förorenat och otjänligt som dricksvatten.

–Enda lösningen för Gaza är att dra vattenledningar från Västbankens vattenmagasin. Men det har inte israeliska myndigheter tillåtit. Vi har skrivit till cheferna för de israeliska vattenmyndig-heterna, men inte fått något svar, säger Donatella Rivera.

I blockadens Gaza finns inget källvatten på flaska att köpa.

–Det finns lokalt renat vatten, men kvaliteten är väldigt låg och alla har inte tillgång till rening. Följden har blivit diarréer hos småbarn och en hög andel spädbarn med hjärtfel (blue baby syndrome). FN:s miljöprogram sade i september att Gazaborna borde sluta dricka grundvattnet där, eftersom det är så förorenat. Men de har inga alternativ, säger Donatella Rivera.

Under de cirka 30 år som Israel kontrollerade Västbanken, innan det fanns en palestinsk myndighet, anlade inte israel- erna ett enda reningsverk där, säger Amnestys forskningschef.

–Sedan Palestinska vattenmyndigheten inrättades har de haft enorma problem att få tillstånd att bygga reningsverk. Både palestinier och israeler måste sluta dumpa avfall och släppa ut avloppsvatten. Industriavfallet kommer mestadels från Israel eftersom det finns så liten palestinsk industriproduktion.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg