Men ingen vet när. Natos upprätthållande av flygförbudszonen och attackerna mot Gaddafis militära styrkor har inte gett den effekt som många hade hoppats på. Libyer som SvD:s träffar i Tobruk hävdar att ”bara en procent av libyerna stöder Gaddafi, folk som har blivit köpta av honom”. Några politiska förhandlingar mellan motståndsrådets ledning i Benghazi och Gaddafi kan det inte bli tal om, säger de.

–Gaddafi är en mördare. Det finns ingen framtid för Libyen om han sitter kvar, säger Abderazek Zeidan, chef för anestesiavdelningen på Tobruks sjukhus.

Han håller i trådarna när sårade från Ajdabiya och Misrata anländer till Tobruk. Skadade som inte kan behandlas i Tobruk skickas vidare till Egypten.

–Vi lider brist på vissa läkemedel och viss medicinsk utrustning. Särskilt frakturer och skottskador har vi svårt att behandla på ett adekvat sätt. Vi lider också brist på bedövningsmedel så vi kan bara operera akuta fall, säger Abderazek Zeidan.

Libyerna i östra delen av landet har samtidigt, enligt läkaren, lyckats föra in vissa förnödenheter till den belägrade staden Misrata via havet.

–Vi uppmanar alla länder och organisationer som kan att hjälpa de nödlidande i Misrata, säger doktor Zeidan. Han har själv i sitt hem tagit emot en irakisk familj som evakuerades från Misrata i måndags.

–Kvinnan är höggravid och de har två små barn. I Misrata har de levt i skräck från de explosioner de har hört runt omkring sig i veckor, säger doktorn.

Det är först nu, när de första nödlidande har kunnat evakueras från Misrata med hjälp av två turkiska fartyg och en hjälporganisation från Qatar, som de första mobilfilmerna och ögonvittnesskildringarna från striderna börjar sippra fram. En ung Misratabo berättar om skräckens dag den 21 mars när Gaddafisoldater, de flesta legoknektar, började bryta sig in i människors hem.

–Vi flydde via en bakväg. Vi tog skydd i ett stall. Men 30 andra är försvunna sedan dess, berättar den unge Wael al-Gharbi.

–Självklart är alla i Misrata för rebellerna. Men de har bara lätta vapen och ont om ammunition, säger han.

På Tobruks sjukhus finns också krigsflyktingar från den strategiskt belägna staden Ajdabiya, som det har rasat hårda strider kring i veckor. Widad Ibrahim, 31, väntar sitt första barn. Hon är gravid i nionde månaden. Under normala omständigheter hade hon varit en förväntansfull blivande mamma. Men nu har hon sedan flera veckor förlorat all kontakt med sin man och resten av familjen. Större delen av det libyska telefonnätet ligger nere, så det går inte att ringa. Hon vet inte heller vart hon ska ta vägen när barnet är fött och hon skrivs ut från BB. Tårarna rullar ned för hennes kinder, när hon säger att hon inte vet var hennes familj är eller om de ens lever.

En kvinna i sjukhussängen bredvid reser sig upp och utbrister:

–Nato väntade för länge med att sätta in en flygförbudszon. Gaddafi anfaller civila urskillningslöst. Vi behöver mer hjälp, för annars kommer Gaddafis styrkor snart att vara här i Tobruk också.

Fyrabarnsmamman Salwa var bland de sista att fly från sin stadsdel i Ajdabiya. Hon beskriver den som en spökstad.

–Vår stadsdel har varit under hård beskjutning från Gaddafi. Min grannes hus träffades av en missil som dödade fem personer, därav tre bröder. Det var så förfärligt i staden att det inte ens gick att föra sårade till sjukhus. Det fanns prickskyttar överallt.

Salwa visar gärna fram sin lilla sjuka bebis Bushra, men själv vågar hon inte gå ut med efternamn eller bild.

–Det är av hänsyn till min bror. Han är kidnappad av Gaddafis brigader sedan 28 dagar tillbaka. Vi vet inget om vad som har hänt honom.