Dessutom vittnar Tor Östbö, som förlorade sin fru Tove Åshill Knutsen i bombdådet i Oslo, och Kirsten Vesterhus, som förlorade sin son Håvard Vederhus i massakern på Utöya.
Torsdag och fredag sker slutpläderingar. Domen mot Breivik väntas antingen den 20 juli eller den 24 augusti.
Kirsten Vesterhus berättar gråtande för tingsrätten i Oslo om hur hon varje dag vaknar upp till det faktum att hennes son är borta, rapporterar NTB.
Vesterhus och hennes man undkom själva bomben i regeringshuset med bara ett par minuter. På vägen hem ringde de sonen, som förtvivlad berättade att han sprungit ner till vattnet och gömt sig där. De fick ett sista sms från sonen vid 18-tiden.
- Vi menar att ungdomarna på Utöya inte fick den hjälp de borde ha fått, och att vi haft stora problem med att få svar från polisen på våra frågor.
Vesterhus vittnar om hur sorgen förändrat livet för hela familjen efter den 22 juli.
- Vi går sönder lite alla av oss, och så splittras vi som familj också.
- När jordgubbssylt inte längre är det bästa du vet eftersom det påminner dig om blod, säger det något om minnena man tar med sig, säger psykologen Dagfinn Winje.
Han förklarar för rätten att posttraumatisk stress kan leda till koncentrationssvårigheter och sämre minne, och att många sliter med att klara av skola och jobb. Vissa har svårt att sova, då att lägga sig ned påminner om hur de låg ovanpå eller under döda på Utöya.
Kollegan Are Holen förklarar hur anhöriga påverkas av att förlora en närstående under traumatiska omständigheter. Man kommer aldrig över förlusten, och sorgereaktionen varar vanligtvis tio år enligt Holen. Han säger till NTB att det är viktigt med ersättning till offren, inte bara materiellt utan också som ett erkännande av deras lidande.
Tor Östbö, som förlorade sin fru i bombdådet i Oslo, vittnade i dag om det raseri han känt över Breiviks gärningar.
- Den kollektiva sorgen i Norge är så korrekt. Det är fint med rosor i handen, men vi måste också våga säga att vi blir förbannade.
- Jag önskar att gärningsmannen ska brinna i helvetet. Jag är inte stolt över det, men jag skäms inte heller.
