Först låter det försåtligt trevligt. Att arbeta med civila afghaner. Hjälpa dem med att bygga brunnar, starta läkarkliniker och ordna böcker till skolor. Danska Susanne Niebuhr, kapten i 1:a brigadens avdelning för militärt och civilt samarbete, berättar engagerat om människorna ute på landsbygden i södra Afghanistan, som hon mötte när hon tjänstgjorde i den danska styrkan under 2008–2009.

–Det låter ju inte speciellt farligt, är min något naiva kommentar till hennes historia.

Susanne är först tyst. Sedan kommer berättelserna en efter en.

Om att aldrig kunna slappna av. Alltid vara på sin vakt. Om att plötsligt bli beskjuten när man samtalar med bybor. Om kolleger som åkte ut på patrull och aldrig kom hem. Om hur en resa på två kilometer kunde ta fem timmar för att man måste ligga på marken framför bilen och känna efter med en kniv om det ligger minor eller bomber längs vägen.

–Vi brukade alltid säga: ”vi ses i eftermiddag… kanske”, när vi åkte ut på jobb. Den galghumorn var nödvändig. Själv städade jag alltid rummet fint innan jag åkte någonstans. Man visste ju aldrig vem som kanske skulle packa ihop ens grejer, säger Susanne Niebuhr.

För man behöver inte dö eller förlora armar och ben, för att kriget ska märka en. De osynliga ärren på psyke och själ är minst lika allvarliga. Och kanske långt mer vanliga. Det är Danmarks tragiska erfarenhet efter åtta års krig i Afghanistan.

Vid söndagens minnesgud-tjänst för de fallna danska soldaterna, erkände dock den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen, att man fortfarande är nybörjare på området.

–Danmark har ett av världens bästa välfärdssamhällen, men vi håller fortfarande på att lära oss vad det vill säga att vara veteran efter att ha haft utlandstjänstgöring. Det ska vi bli bättre på, sa han i sitt tal.

Enligt soldaternas egen fackförening, HKKF, har antalet hemvända soldater som söker hjälp på grund av psykiska problem, stigit med 30 procent på ett år. Detta samtidigt som självmordsfrekvensen ökat betydligt. I somras berättade danska kvällstidningar till exempel om krigsveteraner som bosatt sig i skogen för att slippa i från civilisationen.

–Vi har helt enkelt varit för dåliga på att ta hand om våra soldater när de väl kommit hem. Vi kan inte utbilda soldaterna för utlandstjänst i två år och sedan när de kommer hem, bara säga tack och hej, säger Christina Jo Larsen, kapten i det danska försvaret.

Hon har själv tjänstgjort i Afghanistan och arbetar idag med att ta emot soldaterna när de återvänder. I hemvändarprojektet får de träffa yrkesvägledare, jobba med fredlig teambuilding, delta i psykologsamtal och gruppsamtal. Men en stor del av tiden ska de egentligen bara vara tillsammans med soldatkamraterna. Dricka kaffe, snacka, umgås. Helt enkelt lära sig att ha tråkigt.

–De ska lära sig att ”komma hem”. Många har vad man kan kalla ”battlemind”. De har under lång tid varit ständigt på vakt och fått ständiga adrenalinkickar – som nästan kan bli som en drog, säger Christina Jo Larsen.

Modellen är amerikansk och tillämpas både på värnpliktiga och yrkessoldater. Och även efter att soldaterna slutat i försvaret ska de två gånger under ett år besvara ett frågeformulär. Svaren poängsätts och följer en skala med ”battle-mind” i ena änden, ”home-mind” i den andra.

–Det är inte längre några alfahannar i försvaret, som inte kan visa sig sårbara. Idag är det inget konstigt för soldaterna att säga att man går hos en psykolog eller att man är rädd, säger Christina Jo Larsen.

För svenska soldater har situationen i Afghanistan hittills varit mindre utsatt än den danska. Idag får svenska soldater som återvänder hem tillbringa några dagar i det så kallade hemkomstprogrammet med psykologsamtal och föreläsningar om stress.

–Vi har hittills inte varit i Danmarks situation, men om Sverige får en liknande utveckling, så är det en utmaning att möta de nya behov som då uppstår. Vi måste hela tiden ligga steget före, säger Niclas Wisén, psykolog vid Försvarets arbetsmiljöavdelning.

Därför sneglar man redan från svenskt håll bland annat på danska erfarenheter och battlemind-modellen. Och säger sig anpassa metod och verksamhet efter det krav som verkligheten ställer. Samtidigt handlar det lika mycket om att man i hela organisationen ser behovet av arbetet med hemvända soldater som prioriterat, menar Wisén.

–När Insatsorganisation 2014 genomförs (en svensk armé baserad på yrkessoldater) så kommer vi att ha kvar soldaterna i systemet även efter att de kommit hem, till skillnad från idag då flertalet går tillbaka till en civil tillvaro. Då kan vi hålla ännu bättre koll på vår personal och agera preventivt, säger Niclas Wisén.

26-åriga Susanne Niebuhr har inga psykiska men av sina månader i Afghanistan. De första månaderna efter hemkomsten kände hon sig dock rastlös och hade svårt att koncentrera sig.

–De utbildar oss för att resa ut, men inte för att komma hem, säger hon.

Vissa dagar känner hon fortfarande att hon vill tillbaka till Afghanistan. Men det blir inte av i första taget nu.

I förra veckan lämnade hon försvaret efter sju år och påbörjade sina studier i internationell samhällsvetenskap på Roskilde Universitet.

–Jag känner fortfarande att jag vill förändra världen. Detta är bara det fredliga sättet att göra det på.