AJDABIYA

Vägen mellan Libyens näst största stad Benghazi och Ajdabiya är kantad av utbrända stridsvagnar som motståndsmän klottrat regimfientliga slagord på. ”Merci Sarkozy”, står det med arabiska bokstäver på en stridsvagn som träffats av en Natobomb. ”För varje tyrann finns ett slut”, står det på ett annat vrak från kriget. ”Döden är nära Gaddafi”, har någon klottrat på en tredje utbränd stridsvagn.

Gaddafistyrkorna hann fram till Benghazis västra stadsdelar innan deras framryckning bromsades av rebellsoldaternas enkla vapen och Natoländers flygbombningar som inleddes den 20 mars.

Det var i elfte timmen. Nu kan Benghaziborna sova lugnare om natten. Men Ajdabiya är till stora delar en spökstad. Rebellsoldater som vaktar Ajdabiyas östra infart låter oss inte köra vidare.

– Var Gaddafis brigader befinner sig just nu är oklart. Efter Natos senaste bombningar tror vi att de har cirka hundra pansarfordon, inklusive stridsvagnar, spridda i mindre enheter i terrängen. Vi är rädda för att några ska finnas i närheten. Vi varnar er för att åka till Ajdabiyas västra infart. Det kan vara farligt, säger Tawfiq Obeidi, en rebell från staden Darna.

Varningen är uppenbarligen inte hämtad ur luften. Under dessa morgontimmar ser vi flera ambulanser köra i ilfart på motorväg mot Benghazi, som blivit centrum för upproret mot Gaddafis diktatur.

Vid Ajdabiyas infarter klättrar rebeller upp i träden med sina enklare kikare för att spana ut mot horisonten. De ser ut som fågelskådare men letar efter Gaddafis brigader.

Plötsligt hör vi fyra tunga, dova smällar från andra sidan Ajdabiya. Smällarna kommer med några minuters mellanrum.

– Det är från (Natos) stridsflyg grabbar, ropar en rebell i kamouflagekläder. Han är den ende i denna enhet som vi ser med en satellittelefon i handen.

De frivilliga soldaterna vid Ajdabiyas östra infart saknar adekvat kommunikationsutrustning och vapen som duger till försvar mot Gaddafis militärapparat, elitstyrkor och legoknektar. Rebellerna vet inte heller när eller var Natoplanen tänker fälla sina bomber.

Arabiska källor som är baserade i USA hävdar att det finns såväl amerikansk som fransk och brittisk underrättelsetjänst på marken i Libyen. Om så är fallet förfogar de över kommunikationsutrustning som de folkliga oppositionsstyrkorna mot Gaddafi endast kan drömma om. Libyen har blivit ett land där det inte går att ringa utlandssamtal eller använda stora delar det interna mobilnätet, vilket ägs av två av Gaddafis söner.

Men libyska män gör värnplikt och har en månads reservtjänstgöring varje år. Alla i rebellernas frivilligstyrka var inte helt gröna som soldater innan de fick ta över de vapen som Gaddafitrogna generaler lämnade efter sig när de flydde till Tripoli från militärbaser i östra Libyen i början av upproret.

Civila som ännu är kvar i Ajdabiya och som försöker fly har flera orosmoment att ta ställning till: Finns det risk att Natos bomber av misstag ska träffa deras bilar? Kan de beskjutas av Gaddafis artilleri? Eller riskerar de att tas till fånga av Gaddafis soldater och legoknektar, som kanske våldtar kvinnorna eller gör dem till mänskliga sköldar?

Vår libyske chaufför Hameda som kör oss till Ajdabiya har själv en bror som är spårlöst försvunnen sedan en månad. I bästa fall finns han bland de rebeller som lyckats ta sig in i Misrata, resonerar Hameda.

En man bjuder oss på starkt beduinte längs vägen och berättar att han var i Ajdabiya i lördags sedan en vän ringt och vädjat om hjälp. Han hittade aldrig sin vän, men beskriver däremot hur han såg fyra döda kroppar med uppskurna strupar.

Flyende från Ajdabiya bör ha en fulltankad bil. Men det är ingen självklarhet nära fronten. Hameda lämnade Benghazi med halv tank i tron om att han skulle kunna tanka längs vägen. Men de flesta bensinstationer är stängda. Till slut hittar vi en öppen bensinstation som det ringlar en lång kö framför.

Tillbaka vid Benghazis västra infart träffar vi den frivillige oppositionssoldaten Hisham Farraj som i normala fall jobbar i näringslivet.

– Här i stadsdelen Gouarsha förlorade vi 94 personer på fyra timmar den 19 mars. Vi bjöd hårt motstånd för att bromsa Gaddafibrigadernas framryckning. Det räddade liv. Natoländernas första flyginsats ett dygn senare betydde enormt mycket för oss. Men det råder stor obalans mellan deras flyg och våra enkla vapen, säger Hisham Farraj och klättrar upp på ett pansarfordon som rebellerna lyckades göra stridsodugligt med hjälp av sina raketdrivna projektiler, RPG.