KAIRO Armésoldaterna har fortfarande hjältestatus i Egypten. Så gott som alla egyptier SvD:s utsända mött den senaste veckan litar på att de generaler som tagit över efter Mubaraks fall inte har några politiska ambitioner. De tror att generalerna, som upphävt konstitutionen, ska hålla vad de lovat: president- och parlamentsval senare i år.

När miljoner egyptier över arabrepubliken i går firade segerfest en vecka efter Hosni Mubaraks fall gjorde många V-tecknet framför khakifärgade pansarfordon. Bebisar lyftes upp på stridsvagnar. Unga fnittriga flickor fick låna soldathjälmar när kompisarna tog fram sina mobilkameror.

Efterskalven av de politiska jordbävningarna i Tunisien och Egypten känns i hela regionen. Det sker i länder som har olika etniska sammansättningar, stora skillnader i BNP/capita och helt olika hållning gentemot USA och Israel.

Men en sak har dessa hårdföra regimer gemensamt: de har en extremt ung befolkning, som inte finner sig i att samma pampar berikar sig och sitter som proppar för social, politisk och ekonomisk förändring årtionde efter årtionde. Men protester slås nu ned i Bahrain, Jemen, Libyen, Algeriet och Iran.

En lärdom har auktoritära regimer i hela Mellanöstern dragit av revolutionerna i Tunisien och Egypten: protester måste stävjas i sin linda med brutal kraft. Både Ben Ali i Tunis och Mubarak i Kairo försökte rädda sig kvar med hjälp av halvkvädna eftergifter. Men de kom för sent och var för små. För Mubarak och Ben Ali återstod till sist bara två alternativ: att utlösa fullskaliga blodbad eller avgå.

Det är inte heller säkert att blodiga massakrer på folkmassor hade stoppat upproren. Vanligtvis fridsamma egyptier, som aldrig tidigare har deltagit i demonstrationer, berättar om hur deras rädsla för tårgas, gripanden, tortyr eller gummimantlade stålkulor släppte under de 18 dagar som skakade Kairo.

Publicisten Hisham Kassem, liberal grundare av den framgångsrika oppositionstidningen al-Masri al-Youm, hade den 24 januari aldrig väntat sig att det en dag senare skulle startas ett uppror i Kairo.

Men snart befann han sig mitt i folkhavet på Befrielsetorget, dag efter dag. När Mubarakanhängarna satte in brandbomber, kameler, hästar och vräkte ned betongblock från taken mot dittills fredliga demonstranter var Hisham Kassem en av dem som tog upp stenar från marken för att försvara proteströrelsen.

– Jag har kämpat mot tortyren och för mänskliga rättigheter i 20 år, men det har aldrig gett resultat. När jag insåg vad som krävdes för att hålla emot dem som attackerade oss, blev även jag en soldat i denna revolution, säger den annars kylige analytiker Hisham Kassem.

Hemma i lägenheten några hundra meter från Tahrir njöt han i går av att höra karnevalsstämningarna från torget.

Den fallna regimen åstadkom ett pr-fiasko som rullas upp nu när statsmedierna ömsar skinn. Egyptier som är hänvisade till stats-tv fick i dagar höra talas om ondsinta utländska journalister och påståenden om att demonstranterna skulle ha fått 50 dollar om dagen samt ett skrovmål på Kentucky Fried Chicken för att protestera mot presidenten – alltmedan stats-tv bara visade bilder av hur stilla Nilen flyter. För dem som trodde på denna propaganda är det en förvirrande omställning när sanningen kryper fram.

Resningen i Egypten visar att även fromma muslimer ställer samma krav som de religiöst likgiltiga: de vill ha rimligare löner, bättre skolor, fungerande kommunikationer, ordentlig sjukvård, rotation vid makten och korruptionsbekämpning.

Inga israeliska flaggor brändes på Tahrir, även om många egyptier avskytt Mubaraks nära band till de israeliska ledarna. Egyptier tycker också att européers tal om att sharialagar skulle hota arabrepubliken är okunnigt.

– Muslimska brödraskapet har inte mer än 100 000 organiserade medlemmar. De driver bara sex kliniker i Kairo; de räcker inte ens för att täcka vårdbehoven i min stadsdel. Det är Mubarakregimen och västerländska medier som har blåst upp Brödraskapets betydelse, säger Hisham Kassem som är inställd på att slåss för sitt lands sekulära framtid. Egyptens tysta, sekulära majoritet har framtiden för sig, menar han.

– Det finns risk för att samma gamla rika familjer kommer att dominera nästa parlament, för det tar fem–tio år att bygga en demokrati. Men vi kommer att få se nya ansikten gå in i politiken, personer som talar siffror och hårda fakta om konkreta frågor.