Abduljalil, ordförande i övergångsrådet NTC, försöker lugna upprörda krigsveteraner från Benghazi. Invånare i staden, där revolten mot Gaddafi började, har krävt insyn i NTC angående vem som kontrollerar Libyens naturtillgångar, som olja.
Foto: Esam omran al-fetori/REUTERS
KAIRO
Libyen är inget fattigt land. På många oljefält pumpas det svarta guldet upp igen, snart till hälften av landets normala oljeproduktion. Men vem som kommer att ta hand om petrodollarna den dag oljeexporten är tillbaka på gamla nivåer vet ingen säkert. Det är ett av skälen till att det brutit ut strider mellan rivaliserande miliser kring Bani Walid och nära Tripoli.
Mycket vapen är i omlopp. Tusentals luftvärnskanoner är på drift. Det finns ingen central myndighet som lyckats samla in vapnen från de lokala miliserna.
För några dagar sedan utbröt nya strider kring Gaddafis gamla fäste, staden Bani Walid. Under förra årets uppror mot Gaddafi var det Bani Walid som in i det längsta gjorde motstånd mot de Natostödda rebellerna.
Dagens kamp handlar om hur arvet efter diktatorn ska fördelas när Libyen går mot val och förbereder en ny konstitution. Libyen är i mycket ett stam- och klanbaserat samhälle och Bani Walid är fäste för Warfalla, den stam som är flest i antalet personer räknat.
–Om en man, en röst kommer att gälla så kommer Warfalla tillsammans med några andra att dominera det politiska livet för årtionden framöver, säger den libyske författaren Mustafa Fetouri, som kommer från Bani Walid, till Reuters.
Men Bani Walids fruktan är att Warfalla inte ska få sin rättmätiga plats i det nya Libyen.
Situationen påminner om Irak, där det utbröt sekteristiska strider efter Saddam Husseins fall och där allt fler anklagar premärminister Maliki för diktatorsfasoner.
Men det råder inte bara rivalitet mellan olika libyska grupper. Rader av rapporter slår larm om att de forna rebellerna begick krigsförbrytelser under upproret 2011.
Numera kommer rapporter om hur de torterar sina tidigare Gaddafilojala fångar – ibland till döds, enligt Amnesty.
– De centrala myndigheternas brist på övervakning har skapat en stämning som främjar tortyr och misshandel, säger FN:s människorättschef Navi Pillay.
Från staden Misrata berättar en ung kvinna för SvD att läget är lugnt. Men eftersom stadens myndigheter blundar för tortyren av fångar har Läkare utan gränser (MSF) avbrutit sitt arbete med att hjälpa krigsskadade fångar.
Maktvakuumet efter Gaddafi har inte fyllts med någon central myndighet som har legitimitet. Libyen behöver bygga institutioner. Landet har inte ens uniformerade poliser, säger Agneta Johansson, biträdande generalsekreterare för Ilac, International Legal Assistance Consortium, som reste i Libyen i slutet av november och som är en av medförfattarna till en internationell juristrapport.
Gaddafi förbjöd partier och parlament. Dagens libyer behöver lita på att övergångsrådet, NTC, ska bana väg för demokrati. Men avsaknaden av transparens sätter fart på misstankar om att grupper från Benghazi, Zintan och Misrata, som stod i spetsen för revolten, försöker skaffa kontroll över oljeinkomster och politisk makt.
Under den åtta månader långa 17-februari-revolutionen bestod NTC av sexton ledamöter. I dag sitter 62 personer i övergångsrådet. Vilka de är vet inte libyerna mycket om.
När rådets ordförande Mustafa Abduljalil skulle presentera en ny vallag uppstod tumult i Benghazi. Rådets vice ordförande, Abdel Hazif Ghoga, tvingades avgå. Två ting talade emot Ghoga: han är en sekulär man i ett land med många fromma, och som NTC:s talesman fick han bära hundhuvudet för rådets brist på legitimitet.
– Det libyska folket saknar erfarenhet av ett verkligt politiskt liv och av demokrati. Det betyder inte att de saknar medvetenhet om vad det innebär. Men nyckelfrågan för Libyen är vem som ska bestämma spelreglerna för de kommande valen, säger Ayman Ayoub, regional chef för International Ideas nya Kairobaserade regionkontor.
Ayman Ayoub befann sig i Benghazi under tumultet kring vallagen. Han ser hur tre slags motsättningar präglar Libyens övergångsskede:
1. Regionala motsättningar mellan de gamla provinserna Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan. De slogs samman först efter den italienska ockupationen för 100 år sedan.
2. Motsättningar mellan stammarna och deras subgrupper, klanerna.
3. Etniska motsättningar mellan en arabisk majoritet och minoriteter som berber och tuareger.
Ayman Ayoub vet att Libyen med sina oljeinkomster skulle kunna bli ett arabiskt framgångsexempel. Men i dagsläget, konstaterar han, finns risken att det i stället blir en kollapsad stat.
