Kamila Nayiba njuter av att kunna ha ansiktet öppet när hon tittar på utbudet i en tygaffär på gatan i Mazar-e-Aharif. Men Kamila vet att om talibanerna tar tillbaka makten så kommer hon att tvingas ta på sig en burka.
Foto: STAFFAN LÖWSTEDT
Kamila Nayiba är modernt klädd och har öppet ansikte till skillnad från de burkaklädda kvinnor och äldre män i långa skägg som passerar förbi. Utåt trivs hon med livet, men inombords gnager ändå oron. Hon, liksom miljontals afghaner, känner en stor fruktan för att talibanerna ska komma tillbaka.
I just den här stunden är hennes fruktan och förtvivlan högst förståelig. Vi sitter och pratar på en bänk i den vackra parken utanför den Blå moskén, norra Afghanistans heligaste plats, där profetens Mohammads svärson enligt sägnen är begravd.
Trots att Kamila inte är ensam i staden om att ha öppet ansikte är det utmanande för de män i skägg och långa vita skjortliknande rockar som promenerar i parken. Och nu sitter hon dessutom, utan manligt förkläde, och pratar med en utländsk man.
Grupper av män passerar och kastar inte bara misstänksamma utan direkt fientliga blickar mot Kamila. Situationen känns så pressad att vi bara efter ett par minuter tittar på varandra och – utan att säga någonting – reser oss och lämnar Blå moskén bakom oss.
I en mer anonym miljö på en källarrestaurang, där Kamila dessutom känner ägaren, fortsätter samtalet. 22-årigen berättar hur hon och hennes familj en gång flydde från talibanernas styre. Tillsammans med sina föräldrar och tre syskon bodde hon i en fin villa i Kabuls centrum när talibanerna 1996, efter våldsamma strider, tog makten också över huvudstaden. Familjen fick i praktiken lämna alla sina ägodelar och fly till Pakistan.
– Jag är livrädd för att talibanerna ska ta över igen, säger hon och ansiktet blir påtagligt sorgligt.
– Vi pratade om det hemma, i familjen i samband med det senaste parlamentsvalet. Varken min man som är lärare på universitetet eller jag kan stanna, inte heller mina föräldrar och syskon. Men vart ska vi fly den här gången...
Det är ett stort tungt moln som kretsar över delar av Afghanistan. Det känns speciellt hotfullt för befolkningen här i norr, liksom i den västra landsdelen och i mångmiljonstaden Kabul. Regioner där de ofta talibanvänliga pashtunerna inte är en lika dominerande folkgrupp som i övriga landet.
Likt ett annalkande åskväder, eller snarare en fruktad orkan, följer kvinnor som Kamila och en majoritet av människorna den politiska utvecklingen. Miljoner afghaner fruktar att orkanen, eller talibanerna, ska förstöra både deras egen och landets framtid.
Ros Mohammad som bara är 18 år, har ändå redan egna minnen från den tid då talibanerna styrde (1996–2001) landet med järnhand.
– Det var jättestränga regler. Jag var visserligen liten när de kom hit och började bestämma. Men jag såg flera gånger hur de slog och piskade mina kompisar bara för att de lekte med en boll på gatan. Det är bara dåliga minnen och ingen vill att de ska komma tillbaka, säger han med tydlig rädsla.
Vi träffar Ros Mohammad på en mycket enkel statlig afghansk skola. Vi har dessförinnan på smala, gropiga grusvägar skumpat oss fram ett tiotal kilometer från Mazar-e-Sharif med 400 000 invånare och hamnat i Dehdadi, en av otaliga och fattiga små byar som omgärdar storstaden. Vi letar oss fram till byns pojkskola och efter en stunds diskussion med rektor Rozikulleh får vi – trots avsaknad av godkännande från utbildningsministeriet – tillstånd att besöka skolan.
Här trängs 1 200 pojkar i åldern 7–20 år. De går i skolan fyra timmar om dagen och för att bäst utnyttja lokaler och lärare har skolan treskift. I några salar finns enkla bänkar och stolar, i andra sitter pojkarna uppradade på golvet efter väggarna. Klasserna är stora, mellan 30 och 42 barn i de kala rummen. Läromedlen är enkla – men pojkarna går i alla fall i skolan.
I början av 2000-talet gick omkring 600 000 afghanska barn i skola (knappast några flickor). I dag finns det omkring sex miljoner skolbarn, varav 37 procent är flickor. Fakta som kan behövas när rubrikerna talar om att allt blivit så mycket sämre i Afghanistan.
Under en engelsklektion, i en av de äldre klasserna, hittar vi Ros Mohammad. Han och några av hans kamrater följer bra med under lärarinnans genomgång. Många andra har uppenbart ingen aning vad hon talar om, de bläddrar till synes på måfå i sina tunna häften för att försöka lista ut vilken sida som kan vara aktuell.
Efter lektionen berättar Ros Mohammad att han kämpar hårt för att lära sig nya saker i skolan. Varken pappa eller mamma kan läsa, men pappa vill att inte bara äldsta sonen Ros utan också alla hans nio syskon ska lära sig läsa och skriva. Det tackar Ros för.
– Pappa vill inte att vi barn ska bli som han, det är bara min äldsta syster som inte går i skolan. Jag tycker det är viktigt. Jag drömmer om att en gång bli läkare och kunna hjälpa mitt land, säger han med vaken blick.
Ros Mohammad tillhör den unga generationen afghaner, men har alltså egen erfarenhet av talibanstyret. Han berättar med fasa hur talibanerna under de senaste åren blivit alltmer aktiva i hans by. De så fruktade nattbreven stoppas åter in under dörrar till människor som misstänks samarbeta med biståndsorganisationer eller Isafstyrkorna. Det handlar ofta om dödshot, som byinvånarna vet inte är tomma hot.
En stor förändring jämfört med 1990-talet är att talibanerna de senaste åren lyckats väl i informationskriget. Filmer sprids på dvd och via internet för att informera om övergrepp mot civila och utlänningars omoraliska liv i Kabul. Men även traditionella nattbrev (shabnamah) används flitigt över hela landet. Dessa handlar både om propaganda och hot – det sistnämnda blir extra effektivt eftersom den afghanska poliskåren är så genomkorrumperad och sällan kan hjälpa enskilda människor.
Ros Mohammad är öppen och har ingenting emot att prata med en utlänning. Men när vi frågar om vi får följa honom hem för att se hur han bor och ta bilder i en annan miljö blir han mer tveksam. Han drar på svaret och vill uppenbarligen inte vara ogästvänlig. Lite senare förklarar rektor Rozikulleh:
– Fel människor kan se att han har utlänningar hemma hos sig och det kan skapa misstänksamhet, säger Rozikulleh, som annars gläds över det nyvaknade intresset hos flertalet föräldrar att skicka sina barn till skolan sedan talibanerna fördrevs från makten 2001.
Nu behöver Ros Mohammad inte tänka på att odla skägg eller bära turban och han tycker att det är helt okay att vi följer med på den väg som leder rakt igenom byn för att ta några nya bilder. Och var det inte för bilarna på den leriga, otroligt gropiga och trånga vägen kunde man tro att vi hade förflyttats minst 100 år tillbaka i tiden: Åsnor och kameler som trängs med bilar och i marknadsstånden hänger nyslaktade kycklingar och får – och förstås mängder av olika slags nötter och grönsaker.
Självklart är det bara män som säljer varorna. Det är överhuvudtaget ont om kvinnor utomhus och bara enstaka småtjejer som barfota leker. Trots att det bevisligen finns mat lyser fattigdomen igenom.
Studiebesöket på skolan inger på sätt och vis hopp om Afghanistans framtid, men det visar också att vägen till ett upplyst samhälle är mycket lång. Innan vi lämnar skolan träffar vi Sher Mohammad, en välklädd man i 50-års åldern som just haft en pedagogiskt imponerande lektion för sina unga elever.
– Barnen är som ett vitt papper. Vi kan antingen lära dem att skriva texter och poesi på det, eller också kan de lära sig att riva sönder eller bränna pappret. Vår uppgift är att lära dem det rätta, att ta ansvar och visa respekt. Det här är en investering för Afghanistans framtid, säger Sher Mohammad och han fortsätter:
– Men det är en sak att bygga en ny väg eller ett nytt hus, en annan att ändra folks mentalitet. Det kan ta en generation eller två, eftersom vi måste jobba hårt mot traditionerna i många familjer. Utmaningen är enorm, speciellt här på landsbygden.
Sher Mohammad, rektor Rozikulleh och unge Ros Mohammad är överens om en sak: De gläds över att det finns utländska soldater i närheten och alla uttrycker en stark förhoppning att de också stanna.
– När vi hörde på nyheterna hur talibanerna brände skolor i Helmandprovinsen spred sig oron även här i norr. Det skulle hända fruktansvärda saker om de fick makten igen, säger Rozikulleh.
– Om inte de utländska soldaterna fanns i närheten skulle talibanerna ta över allt redan i morgon. Det skulle betyda problem för alla som bor i vår by, menar Ros Mohammad.
Tillbaka i huvudstaden Kabul känns det att rädslan för talibaner lika stor här som i norr. Vår nye vän Abdul Shukoor, som hjälper oss att hitta och framför allt tolka, har arbetat 15 år för ett sjukhus som drivs med tyskt ekonomiskt bistånd. Han är född i Kabul, pratar bra engelska, är verserad och följer noga med vad som händer i det politiska spelet.
Han gläds över de synliga förändringarna i sin huvudstad. Hur grävmaskinerna rivit ruinerna som dominerade stadsbilden efter inbördeskriget under 1990-talets första hälft. Hur nya kontors- och affärscenter vuxit fram, skolor och sjukhus renoverats och vägarna fått ny asfalt.
– På det sättet har mycket blivit bättre. Men mentalt är det betydligt svårare när jag tänker på framtiden. Jag minns så väl vad som hände 1996 när talibanerna kom och åren som följde, säger Abdul Shukoor.
– Vi har två svåra problem. Det ena är att regeringen är så otroligt svag och få afghaner känner förtroende för president Karzai. De flesta ser honom som en representant för USA. Det andra är att grannländerna vill bestämma över oss, fortsätter Abdul Shukoor som liksom alla afghaner jag talar med under resan menar att det är Pakistan som föder och föder talibanerna.
– Vårt lands öde ligger inte i afghanernas händer, säger han lite uppgivet.
Tillsammans med Shukoor besöker vi det gamla presidentpalatset i utkanten av staden. En gång ett imponerande palats med enorma trädgårdar. I dag möts vi av ökensand och ett helt sönderbombat palats, där sängkläder hänger på vädring i trasiga fönster. En grupp på 300 familjer ur det kringvandrande kutjifolket har med våld drivits bort från sina betesmarker och fått ett tillfälligt tältläger utanför palatset.
Kutjifamiljerna har blivit av med alla sina djur och fyra av deras ledare har mördats, men myndigheterna verkar inte kunna göra mycket för att hjälpa dem. Situationen är ännu ett tecken på att laglösheten råder i stora delar av landet.
Presidentpalatset lades i ruiner under det inbördeskrig som rasade efter att ryssarna drog sig ur Afghanistan 1989. Krigsherrar som uzbeken Dostum, tadzjiken Massoud, hazarledaren Mazari, ledaren för Hezb-e-Islami Hekmatyar var huvudrollsinnehavare i det brutala krig som lade Kabul i ruiner. Interna strider som bidrog till att talibanerna med sin disciplin och med sina krav på ordning möttes med viss sympati.
I dag försöker president Karzai klamra sig kvar vid makten genom att fördela regerings- och parlamentsplatser till olika krigsherrar utan att bry sig om valresultaten. Samtidigt växer sig talibanrörelsen starkare över hela landet. Det finns därför många som ser en parallell med vad som skedde i början av 1990-talet. Ett svagt ledarskap och utländska intressen öppnade dörren för talibanerna trots att majoriteten av befolkningen var emot det.
Utanför presidentpalatset försöker 8-årige Emran Khan ur kutjifolket att med hjälp av en liten trådrulle få en skitig plastpåse att flyga som en riktig drake. Den lyfter sju, åtta meter innan den tappar höjd.
Emran Khans försök att med så dåliga förutsättningar ändå få sin drake att lyfta kan ses symboliskt för Afghanistans framtid. Risken för en nödlandning är uppenbar. Men Kamila Nayiba i Mazar-e-Sharif och miljoner afghaner hoppas ändå att draken, trots svarta och hotande talibanmoln, ska lyfta och ge dem en positiv framtid i deras eget land.
