Örnen och draken, Uncle Sam med höga hatten och Kinamannen med stångpiskan, Spara och Slösa, de två ekonomierna som kommunicerande kärl – överskott på ena stället blir underskott på det andra.
Det är med sådana bilder det just nu besvärliga förhållandet mellan USA och Kina beskrivs. I USA råder tre känsloströmmar: panik över Kinas växande makt, tilltagande varningar om att Kina skor sig på USA:s bekostnad men också nyktra konstateranden om att realpolitiker styr på båda håll.
Amerikanska presidenter har länge markerat sitt stöd för Tibets frigörelse i hjärtliga möten med Dalai lama. Det väckte därför stor förvåning när Barack Obama avstod från sådana samtal före sin första resa till Kina förra året.
Beskyllningarna om att den nya administrationen tycktes mjukryggad hade väckts redan i februari när utrikesminister Hillary Clinton avstod från att ta upp ämnet mänskliga rättigheter, trots att kända dissidenter satts i husarrest under hennes besök i Kina. Att hon sedan i kryptiska ordalag sa att sådana diskussioner bäst lämpar sig för enrum hjälpte knappast.
Kina har på förhållandevis kort tid framträtt som den farligaste rivalen för supermakten USA, som tedde sig så ointaglig efter Sovjetunionens fall. Det märks nu på de flesta områden: ekonomiskt, politiskt, i rymden, i konkurrens om råvaror och inflytandesfärer och på OS-arenorna i Vancouver.
Den förre presidenten George W Bush fick i allmänhet goda vitsord för sin fasta Kina-politik. Han markerade stöd för religionsfrihet genom att gå i kyrkan vid sina besök, men visade välvilja mot ledarskapet i Peking genom att resa till OS 2008. Samtidigt var framgångarna blygsamma i försöken att få Kina att justera valutakurserna – och dessutom bidrog ju Bushs finanspolitik och krigen i Irak och Afghanistan i högsta grad till USA:s ekonomiska svaghet.
Tecknen på att de kinesiska topparna inte tvekar att demonstrera sin makt är många. Det exempel som nämns oftast i debatten i USA är att en förhållandevis lågt placerad tjänsteman utsetts till Obamas motpart vid klimatmötet i Köpenhamn. Ett annat är Pekings sanktionshot mot amerikanska företag som tillverkar de vapen som ska säljas till Taiwan.
En ansedd Kinabedömare, Douglas Paal vid tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace anser för sin del att ledande amerikanska tidningar överdriver när de talar om en ”triumferande attityd” från Peking.
–Det retoriska tonfallet har höjts några snäpp och det lär bli mer när Obama träffar Dalai lama, säger Douglas Paal som sedan framhåller att det är ”svala och rationella” huvuden som råder i kinesisk politik.
Många experter i USA påpekar i det sammanhanget att de kinesiska kommunikéerna om vapenleveransen till Taiwan nyligen inte var så hotfulla som de lät – utan visade att Kinas möjligheter att visa missnöje är kringskurna och att det i detta fall rörde sig om en affär som länge varit känd.
Bortsett från Obamas oförmåga hittills att få med sig Kina på en hårdare politik gentemot Iran (viktig råoljeleverantör till Kina) och Nordkorea (Peking befarar flyktingkatastrof) märks en ny intensitet i den amerikanska debatten på ett annat plan. Många miljoner amerikaner går utan jobb och det har lett till en utvidgning av diskussionen om utrikeshandeln och sambandet mellan den amerikanska utlandsskulden och överskotten i Kina.
Nu framför välkända ekonomiska debattörer, som Robert J Samuelson, anklagelser mot Kina om att föra en China-First-politik. Man godtar inte spelreglerna i de multilaterala sammanhangen om det kommunistiska partiets överlevnad hotas. I militanta inlägg i pro-fackliga amerikanska publikationer beklagas att amerikanska storföretag sålt ut jobben till Kina med åtföljande krav på försvar av tillverkningsindustrin hemma i USA.
–Jag ger Obama B-plus under det första året, vilket är mycket bättre än någon president sedan George H W Bush. Obama har uppvisat en hållning med tydliga prioriteringar: finanskrisen, klimatet och icke-spridning. Men han kunde ha visat lite mer ledarskap när det gäller Amerikas ekonomiska förfall, säger Douglas Paal som menar att Taiwanbeslutet tydde på principfasthet och att Obama inte böjer sig för Kina.
–Kina testar ständigt den amerikanska överlevnadsförmågan och det finns all anledning att tvivla på den just nu, fortsätter Douglas Paal med varningen att amerikanska ministrar, som Hillary Clinton och Tim Geithner i finansen, måste sluta uppträda som om Kina gör USA en tjänst genom att köpa dess statsobligationer eftersom det ligger i Kinas egenintresse att göra så.
