Fler än 9000 döda sedan ett drygt år i Syrien är en förfärande siffra och ett brott mot varje drabbad familj. Men i historiens ljus är det bara en av många blodiga epoker. Det urgamla Syrien har sett civilisationer födas och erövrare dra förbi. Floden Orontes har färgats blodröd många gånger genom årtusendena.

–I tre år tittade världen på vad som hände i Bosnien innan Nato ingrep.

Mohammad al-Abdallah. Syrisk politisk aktivist verksam i Washington.

Och nu, resonerar regeringar som betraktar syriernas våndor, kan det bli tio gånger så många dödsoffer om det inte går att nå en politisk lösning på den syriska krisen.

Regeringar, som inte vill ingripa militärt för att skydda civila, pekar på Rysslands och Kinas veton i FN. Men de säger också att ett utländskt ingripande kan leda till fullskaligt inbördeskrig som tidigare i Irak. Syrien är inte heller som Libyen. Så de sätter sin lit till Kofi Annans plan för vapenvila och politisk dialog. Den ger regimen andrum.

Men i marmorsalarna i Bashar al-Assads presidentpalats måste det eka tomt nuförtiden. Vid bordet med de vackra pärlemorinfattningarna, där förr om åren turkiskt kaffe dukades fram för internationella höjdare, och en och annan utländsk journalist (inklusive SvD), placeras inte längre lika många gäster.

Och på den restaurang i Damaskus Gamla stad, där tidigare diktatorn Bashar al-Assad bjöd den amerikanske senatorn John Kerry på middag, får kyparna inte längre servera så celebra sällskap.

Efter mer än ett år av granatbeskjutningar, tortyr och dödande av regimkritiska syrier är statschefen och hans närmaste krets, inklusive hustrun Asma al-Assad, belagda med reseförbud och sanktioner av EU. Rader av arabiska och västerländska länder har bommat igen sina ambassader. Sverige och Danmark hör till undantagen, de vill ha kvar sin insyn i landet.

Men trots att Assad behandlas som en paria av allt fler ledare i världen vågar inte många förutspå hans snara fall.

–Minst 8–9 månader till kommer han att kunna hålla sig kvar, spår en diplomatisk källa.

–Jag rädd för att han kommer att sitta kvar, säger en syrisk kvinna med en rysning.

–Problemet ligger i Vita huset. Obama vill inte intervenera i Syrien efter USA:s reträtt från Irak, säger Mohammad al-Abdallah, en syrisk politisk aktivist, verksam i Washington och känd kommentator på internationella tv-kanaler. I veckan gästade han den svenska regeringens internetforum i Stockholm.

13

månader av uppror har lett till minst 13000 döda, enligt oppositionen. FN:s beräkningar uppgår till minst 9000 döda, men FN brukar ligga steget efter i sina uppdateringar.

Han pekar på utrikesminister Hillary Clinton som har bett saudierna, som skickat enklare vapen till rebellerna i Fria syriska armén, att dämpa sig. Turkiet och EU avvaktar vad Obama ska göra. Världen väntar på USA:s nästa drag, och vet att det kan komma först efter presidentvalet i november. President Obamas utrikespolitiska prioritering i Mellanöstern nu är Iran.

Mohammad al-Abdallah, son till en ledande syrisk regimkritiker som suttit många år i fängelse, jämför läget i Damaskus med Bosnien på 1990-talet före Natos ingripande.

–I tre år tittade världen på vad som hände i Bosnien innan Nato ingrep. Ryssland lade in veton i FN tre gånger. FN:s fredsbevarare kunde inte stoppa massakern i Srebrenica. Inget hände på allvar innan Bill Clinton blev omvald 1996. Och när Nato gick in i Bosnien var det ärligt talat 97 procent amerikanska muskler, säger en illusionslös Mohammad al-Abdallah.

Proteströrelsen i Syrien började i landsortsstaden Daraa i mars 2011. Den tändande gnistan var att barn hade fängslats och torterats för regimkritiskt klotter (”Folket vill att regimen faller”). Men protesterna bottnade även i socialt missnöje. Bashar, som han kort och gott kallas, sparkade snabbt sin vice premiärminister Dardari – mannen som symboliserat Syriens försök att liberalisera ekonomin. Eliten gillade Dardaris politik, men för vanliga syrier sved det i skinnet när subventioner ströps och priserna sköt i höjden.

Protesterna spred sig från Daraa till Damaskus förorter. Men det som hade kunna bli nådastöten för regimen – resningar i centrala Damaskus eller i landets största stad Aleppo – inträffade aldrig. Och när desertörerna i Fria syriska armén (FSA) bestämde sig för att ta till vapen, för att skjuta på regeringsstyrkor som angrep civila demonstranter, drog de istället maktens skoningslösa vedergällning över upproriska stadsdelar.

Rebellerna har handeldvapen, insmugglade via Libanon och i mindre grad från Turkiet. Men de har inte skuggan av en chans att besegra regimen militärt, även om de får vapen från Saudiarabien och Qatar.

Syrien har en kraftfull säkerhetsapparat:

•Arméstyrkorna, inklusive presidentgardet, räknas till 200000 man.

•Det finns flera fruktade underrättelsetjänster.

•Milisen Shabiha fungerar som regimens hantlangare.

Generalerna, ofta alawiter precis som presidenten, låter inte vanliga armésoldater gå in i städerna för att krossa motståndet. De vet att det kan leda till massdeserteringar bland vanliga meniga, som ofta är sunnimuslimer liksom majoriteten.

Istället får arméstyrkorna omringa städerna medan elitstyrkor, som leds av presidentens bror Maher, eller presidentgardet, gör det smutsiga jobbet.

Regimens innersta krets består av 10–15 personer, de flesta alawiter (en gren på shia-islams träd med tydliga sekulära drag). I den inre cirkeln hittar man Bashars bror Maher, svågern Assef Shawkat samt bröderna Mahklouf, kusiner på mödernet till presidenten, som kontrollerar en stor del av ekonomin. Säkerhetsrådgivaren Ali Mamluk är dock sunnimuslim.

I den inre kretsen finns också chefer för säkerhetstjänster som Flygvapnets underrättelsetjänst. I dess tortyrcentraler vill ingen hamna. Underrättelsetjänsterna är regimens ryggrad.

De ansikten som brukar synas utåt – utrikesminister Walid Muallem, vice president Farouq Sharaa och presidentens kvinnliga rådgivare Buthaina Shaaban – hör inte till den inre kretsen.

I januari gick Assad med på att släppa in Arabförbundets observatörsstyrka. Missionen hade många brister och leddes av en sudanesisk general med ett blodigt förflutet i Darfur. Men under observatörernas närvaro ökade ändå antalet regimkritiska demonstrationer, liksom antalet deltagare.

Friskarorna i Fria syriska armén, ledda av en avhoppad flygöverste som inte är släkt med presidentklanen trots namnet Riad al-Assad, utnyttjade tillfället. FSA stärkte tillfälligt sin närvaro i städer som Homs, Idlib och Zabadani, liksom i Damaskus förorter. Nattetid tog rebellerna kontroll över förstäder som Harasta, Douma och Ghouta nära flygplatsen. Det väpnade motståndet kröp allt närmare centrala Damaskus.

Men i februari startade regimen en motoffensiv med förödande verkan. I Homs tog det 1,5 månader innan rebellfästet Baba Amr var krossat – en plågsam kamp som bevittnades av krigskorrespondenten Marie Colvin innan hon själv dödades i en granatattack. När rebellerna besegrats låg Baba Amr i ruiner. För syrierna blev det ett déjà-vu.

De mindes hur Muslimska brödraskapets upprorsförsök krossades i Hama 1982. Bakom det blodbadet låg Bashars far, den stenhårde diktatorn Hafez al-Assad, och hans farbror Rifaat al-Assad. Diktatorn och Rifaat (den senare hoppade sedermera av och verkar nu från London) försökte inte dölja sitt övervåld. Författaren och den förre diplomaten Ingmar Karlsson var bland de första utlänningar som reste in i Hama efter de massakrer som tros ha kostat 20000 livet. Han såg hur Hama låg i ruiner. Stora moskén var utplånad och hade fått ge plats för en parkeringsplats.

New York Times Thomas Friedman kallade detta fullt synliga övervåld för Hama Rules, Reglerna i Hama. Alla skulle förstå priset för att sätta sig upp mot regimen.

I Homs 2012 upprepades Hama-reglerna. Men läget är ändå annorlunda. Det tar inte veckor för bilderna av övervåld att nå ut. Nätaktivisternas videoklipp av granatbeskjutningar rakt in i bebyggda områden blir snabbt kända utanför Syriens gränser.

Den nya FN-missionen är en viss utmaning för regimen. FN:s plan är att skicka minst 250 observatörer från en rad nationaliteter. Sverige har erbjudit sig att delta.

–Men de räcker inte ens till för att bevaka en enda stadsdel, säger Mohammad al-Abdallah.

Till detta kommer det komplicerade internationella spelet om Syrien.

•Ryssland har vridit om armen på utrikesminister Muallem och fått regimen att godta Kofi Annans plan för vapenvila och politisk dialog. Men Moskva är Syriens gamla uppbackare och vapenleverantör.

•Iran ger Assadregimen råd om hur sanktioner ska kringgås och oppositionella spåras. Men Teheran, pressat av sanktioner, har inte längre råd att skicka kontantstöd till Damaskus. Iran har haft hemliga kontakter med syriska oppositionella, säger en välinformerad källa.

•Israel vet vad de har, men inte vad de får. Assadregimen under både far och son har förhandlat om fred med Israel i utbyte mot det ockuperade Golan. Om regimen faller utgår israelerna från att sunni-islamister tar över och att Muslimska brödraskapet kan få kontroll över Syriens kemiska vapen.

•Saudiarabien och Qatar investerar i kampen om Syrien, till stor del på grund av rivaliteten med Iran. Faller Assad försvagas Iran.

•Turkiet, som tagit emot 25000 flyktingar, har stängt sin ambassad i Damaskus och har en vass retorik. Men när syriska styrkor sköt över gränsen och sårade flyktingar lyfte inte Ankara ett finger, klagar syriska regimkritiker bittert. Turkiet känner Obamas valstrategiska begränsningar.

Fler faktorer bromsar turkarna. En pressad Assadregim kan spela ut PKK-kortet mot Ankara. Syrien skulle inte tveka att än en gång stödja den förbjudna kurdiska separatiströrelsen ifall Turkiet ber om Natostöd för att upprätta en flygförbudszon i norra Syrien.

Men det har inte Turkiet gjort, för det har sitt pris: Då måste Ankara svälja förtreten och normalisera med Israel utan att först få en ursäkt för de israeliska dödsskotten mot Palestinaaktivisterna på Mavi Marmara 2009. Israel har många vänner i Nato som ställer sådana villkor på Ankara.

Så flätas allt samman i en intrikat väv i Mellanöstern.

Assadregimen har dessutom ännu ett trumfkort på hand: den syriska oppositionens splittring. Syriska nationalrådet, SNC, verkar i exil och har en sociologiprofessor i Paris, Burhan Ghalioun, som ordförande. Men de viktigaste oppositionskrafterna är inte SNC:s exilmiljöer utan olika grupperingar inne i landet.

–I början stöddes SNC av de lokala proteströrelserna, men efter hand förstod folk att de inte kunde göra något för vanliga syrier. Nu skrattar folk i Homs åt SNC. Är det de som ger oss mat, mobiltelefoner, mediciner, säger de? Nej, det är ju islamisterna! Stödet för SNC är oerhört svagt idag, säger en källa.

I ledningen för upproriska städer sitter lokala revolutionsråd, som världen inte vet mycket om.

Som tredje kraft i Syrien finns den tysta delen av befolkningen. Det är människor som antingen inte vågar gå ut på gatorna eller som inte litar på att den splittrade oppositionen kan ge dem ett bättre liv. Många inom minoriteterna är rädda för ett sekteristiskt inbördeskrig om regimen störtas: att kristna skulle fördrivas, som i Irak, och att alawiter skulle massakreras som hämnd för allt regimen har gjort. Denna hotbild har Assadklanen spelat på i årtionden, allt sedan flygvapenchefen Hafez al-Assad grep makten i en statskupp 1970.

Kofi Annans observatörer räcker inte för att fälla regimen. Spekulationerna om en statskupp kanske inte kommer att inträffa. Men missnöjet över ekonomin, övervåldet som FN:s utredare beskriver som brott mot mänskligheten samt den tilltagande internationella utfrysningen försätter Bashar al-Assad på ett sluttande plan.

Bortom horisonten finns ett Syrien som inte styrs av Assadklanen. Förr eller senare kommer en annan värd att bjuda på turkiskt kaffe vid pärlemorbordet i presidentpalatset. Men ingen vet vem eller när.