–Föräldrarna är på sjukhuset intill, så på så vis har Erica och Winson tur, men vi vet inte när eller om de kommer och hämtar dem, säger Reginald Fourquand, som nu är 22 och själv växte upp på det här barnhemmet, Haiti Christian Orphanage.

Det är en förhållandevis stor men oerhört spartansk anläggning som drivs av en amerikansk kyrka i Indiana. Det är rent och städat och matportionerna som nu ska räcka till fyra gånger det normala antalet är än så länge rikliga.

–Om barn kommer hit kan vi inte neka – och på sikt skulle vi kunna öka antalet barn här från de normala dryga 55, säger Reginald Fourquand och pekar ut över gården som just nu fylls av hela familjer som inte har någon annanstans att ta vägen.

Redan före jordbävningen beräknades antalet föräldralösa barn till 380000. Nu finns inga möjligheter att uppskatta hur många de är eller var de finns. En del tas om släktingar, en del av främlingar, en del av internationella hjälporganisationer och en del på de primitiva sjukmottagningar som slagits upp i Port-au-Prince.

–Ja, vi har faktiskt lyckats hitta barns anhöriga, ler Augusto Chavez, från en peruansk ungdomsmission, vid en enkel mottagning nära presidentpalatset där man försökt organisera verksamheten så att en del tar hand om sjuka, en del sköter distributionen av mat och en del utför det detektivarbete som krävs för att spåra upp föräldrar till de ibland mycket små barnen som kommit hit.

–Även om vi gör allt för att rädda lemmar måste det tyvärr bli amputationer. Instrument för att klara detta ingår bland våra mest akuta behov, berättar Augusto Chavez om den framtid som väntar oräkneliga barn och vuxna i ett land där livet som handikappad måste vara nästan omöjligt.

Talesmän för exempelvis FN:s barnfond, Unicef, berättar att barnhemmen och klinikerna prioriteras i den första katastrofhjälpsfasen. Från Unicef beskrivs att leveranserna kommit igång och att 185000 människor fått tillgång till vatten och att 200000 fått mat. Haiti hade redan före jordbävningen den högsta mödra- och spädbarnsdödligheten på västra halvklotet. Undernäring och brist i vaccineringsskyddet tillhör också bilden.

Rapporterna om barn som kidnappats eller stulits, även om det skett i vällovligt syfte, är förmodligen sanna. Konflikterna om vad som kan kallas för ”tvångsadoptioner” lär bara ha börjat. Haitierna har starka familjeband och folk med intakta hus låter vänner och bekanta övernatta på tomten. Även här uppger Unicef att man ”stöttar ansträngningar för att hindra trafficking eller icke-godkänt avlägsnande av barn”.

Utsända hjälparbetare rynkar irriterat på ögonbrynen så snart de hör berättelserna om lättnader i amerikanska adoptionsbestämmelser och adoptionsbyråer som redan flugit barn till USA. Typiskt amerikansk hållning, tycker de, med tillägget att det faktiskt kan finnas föräldrar i livet som letar efter sina barn.