Om Belgrad räknat med belöning och andrum efter att ha arresterat och utlämnat Karadzic, kan det visa sig ha varit en alltför optimistisk förhoppning. Reaktionerna från omvärlden är visserligen positiva och uppskattande, men genomgående påminns samtidigt om att det nu blivit dags också för Mladic. Också Mladic förmodas hålla sig gömd i den serbiska huvudstaden. Förväntningarna på Boris Tadics regering i Belgrad verkar så snarare ha ökat än minskat.

Till detta bidrar självfallet vetskapen hos underrättelsetjänster och regeringskanslier i väst att Belgrad i åratal hade kunnat utlämna både Karadzic och Mladic snart sagt när som helst; i stället har den militär-polisiära apparaten gömt undan och beskyddat dem, hela tiden vetat var de varit. Till omvärldens frustration och förargelse har de politiskt ansvariga i Belgrad alltid förnekat detta, något som knappast bidragit till att förbättra Serbiens rykte i väst. I praktiken har man haft alla de misstänkta krigsförbrytarnas öden i sina händer; de har betraktats som tillgångar i ett större politiskt spel, ungefär som jetonger vid ett roulettebord.

Men vad som gällde under Slobodan Milosevic och Vojislav Kostunica är inte längre en självklarhet under Boris Tadic. Hans demokratiska parti och Milosevics gamla anhängare, anförda av den cyniske eller åtminstone fräckt opportunistiske Ivica Dacic, kan se ut som en högst bisarr förening av politiska krafter. Men tillsammans framstår de ändå i stort som förvaltare av det modernistiska arvet i serbisk politik: de är emot självvald isolering och för en öppning mot omvärlden, skeptiska till tradition, myter, den ortodoxa kyrkan, Ryssland som bundsförvant och till och med Kosovo, numera också övertygade om att Serbien ingen framtid har utan Europa. Landets efterblivenhet kan bara angripas med kapital utifrån, pengar som kräver samarbete med Haag, rättsstatliga garantier och ett Serbien med tillgång till olika internationella marknader och institutioner. I klartext låter sig detta utläsas som ett medlemskap i EU.

Mot Tadic står de antimodernistiska nationalisterna, mitt uppe i vad som får sägas vara huvudfåran i serbisk politik. Även om det nu kan se ut som om detta läger försvagas med nästan varje dag, vore det ett misstag att underskatta det. Sina rötter har nationalisterna i själva den serbiska efterblivenheten och isoleringen, i utbredd fattigdom, arbetslöshet, analfabetism och fullkomlig okunskap om vad dagens Europa är och står för. Stundtals har nationalisterna varit den absolut starkaste politiska kraften i landet. Att de ändå kunnat hållas borta från makten har inte minst berott på frånvaron av ett – konstruktivt – politiskt program och avsaknaden av ledande politiker som skulle kunna visas upp någon annanstans än i kaféet.

Nationalisternas demonstration i tisdags i Belgrad till förmån för Karadzic var en klent besökt, närmast patetisk föreställning. Regeringen Tadic förödmjukade sina politiska motståndare genom att demonstrativt, nästan samtidigt, frakta Karadzic till flygplatsen för vidare transport till Haag. Men just känslan av att vara förödmjukad är i dagens Serbien spridd också långt utanför det nationalistiska lägret: i stället för att vara tacksamma för att Europa tagit på sig att driva rättegångar som Serbien själv inte klarar av eller att EU tar ansvar för Kosovo som bara kostat Belgrad pengar och levererat argument till de allra mest reaktionära serbiska nationalisterna, använder också många välinformerade serber Haagdomstolen och Kosovo som exempel på omvärldens oförståelse och antiserbiska hållning. Tacksamhet är visserligen ingenting man kan räkna med i politiken: men sådana utbredda stämningar visar hur lång Serbiens väg fortfarande är till Europa.