Klockan tickar nu allt snabbare för de tre partier som måste göra upp om hur nästa regering ska se ut. Samtliga säger sig vilja ha en stark och stabil regering med förmåga att landet ur den djupa ekonomiska krisen. Men skiljelinjerna mellan dem blir allt mer påtagliga. Frågan är hur länge till britterna klarar sig utan en legitim ledning.

Gårdagens besked från Gordon Brown att han lämnar posten som partiledare öppnar upp för ett samarbete mellan Labour och Liberaldemokraterna, som hittills försökt skapa en koalition med de konservativa.

De samtalen tycks ha låst sig på grund av att Torypartiet inte varit berett att kompromissa när det gäller reform av valsystemet. Gordon Brown, som tidigare motsatt sig radikala förändringar, bjöd å sin sida in Liberal­demokraterna till ett långtgående samarbete redan dagen efter valet.

Hans parti vill se en ”progressiv allians” för att stänga ute ­Tories frånmakten. Viktigaste moroten till Liberaldemokratrena var just ett löfte om en folkomröstning om valreform.

Det räckte inte för att övertyga Nick Clegg. Trots att många av hans väljare hellre skulle vilja se ett samarbete med Labour så anses Gordon Brown vara så impopulär att en pakt mellan de båda partierna skulle varit dödsdömd. Det har nu förändrats.

Resultatet kan bli en koalition mellan de två partier som kom på andra respektive tredje plats. För Labour väntar samtidigt en hård intern kamp om partiledar­posten. Bland kandidaterna finns sannolikt utrikesminister David Miliband och hans bror Ed, Alan Johnson och Ed Balls. Dessutom riskerar Labour, som förlorade stort i valet, att på sikt straffas av väljarna. Inte ens tillsammans skulle partierna nå gemensam majoritet.

Gordon Browns avsked innebär i vilket fall som helst att eran med Nya Labour nått vägs ände. Partiet måste nu hitta en ny riktning eller vänja sig vid att samarbeta.

Nick Clegg och liberaldemokraterna befinner sig i en knepig situation. Det kan vara lockande att slå sig samman med Labour som står ideologiskt närmare och vill skära i statsskulden långsammare än de konservativa. Samtidigt innebär Gordon Browns besked att Liberaldemokraterna inte vet vem som skulle bli motpart vid ett samarbete.

För de konservativa är saken klar. David Cameron och Tories fick flest röster. Även om partiet saknar egen majoritet är det deras ledare som fått väljarnas förtroende att leda landet.

Senare på kvällen bjöd Tories in Liberaldemkokraterna i en formell regeringskoalition och lovade partiet en folkomröstning om mindre förändringar av valsystemet, men inte så långtgående som de liberalerna vill se. Om inget alternativ dyker upp inom kort kommer de konservativa sannolikt att välja att försöka regera i minoritet.

Hur det än går är chansen stor att ett nytt val hålls inom en inte alltför avlägsen framtid.