Det låter som om Gholam Delshats lungor ska vändas ut och in när han bryter ut i våldsamma host­attacker. Inga läkemedel hjälper för hans svårt skade lungor, säger läkarna.

Gholam Delshat lider i sviterna av de stridsgaser från Irak som han andades in när han var ung frivillig soldat, bara 17 år gammal, på slagfältet i Fawhalvön under Iran-Irakkriget på 1980-talet.

Vi träffar honom på Sällskapet för stöd till offren för kemiska stridsmedel (SCWVS) i Teheran. Han är en av 50000 överlevare som aldrig blir av med plågan från Saddam Husseins kemiska vapen. De som andades in nervgas fick oftast en tidig död, medan de som fick i sig höga halter av senapsgas istället drabbats av sjukdomar som utvecklats efter hand. Vissa ögonsjukdomar kan bryta ut först 20-25 år efter attackerna.

Gholam Delshat, som bär svarta glasögon mot sin synskada, minns den ödesdigra februaridagen 1986:

–Vi bar gasmasker, men hamnade mitt i en kemvapenattack. Det var ett mycket häftigt bombardemang, hela området blev nedsmutsat.

På övningar hade han fått lära sig att söka sig mot en höjd ifall han skulle bli utsatt för Saddams fruktade kemiska vapen.

–Men Faw är platt, så jag klättrade upp i en palm istället. Men den träffades av en granat. Jag ramlade ned.

Den svårt sårade 17-åringen hamnade­ så småningom på sjukhus i Sverige och talar med värme om behandlingen där. Han minns särskilt en doktor Skoog, expert på brännskador.

–Jag var 25 dagar i Sverige, men hade sådan hemlängtan att jag bad om att få bli hemskickad.

I 14 år var han nästan helt blind tills belgiska och iranska läkare lyckades genomföra en transplantation som gett honom något av synen tillbaka.

–Jag är så lycklig att jag kan se, ­säger Gholam Delshat och tar av sig de svarta glasögonen.

–Men min nioåriga dotter har problem med ögonen. Vi vet inte om det är genetiskt, på grund av kemvapen.

Hans olycksbroder Ali Ariafard, 42, har liknande symptom, men väntar på att få göra en stamcellsoperation.

–Idag har jag bara tio procents syn på ena ögat och 30 procent på det andra. Först skickade européerna kemiska stridsmedel över oss och nu mediciner, säger han med en blandning av skämt och allvar.

1980-talets krig mot Saddam Husseins Irak är ett trauma som påverkar hela det iranska samhället, ännu 19 år efter krigsslutet.

–Inte sedan första världskriget har så mycket kemiska stridsmedel använts­ som här. Det finns siffror som visar att en miljon människor utsattes. Minst 10 procent, eller 100000 personer, blev så svårt skadade att de fick sjukhusvård i Iran. Många tusen dog, säger läkaren Shahriar Khateri som själv blev lindrigt skadad av senapsgasen när han var frivillig under kriget. Han hade turen att befinna sig på en höjd när bomberna föll. Idag är han verksam på Sällskapet för stöd till offren för kemiska stridsmedel i Teheran.

Hans organisation samarbetar med ­överlevare i Hiroshima och Nagasaki­ och försöker få FN:s miljöprogram, UNEP, att undersöka miljöeffekterna av de irakiska stridsgaserna i Iran.

–Vi har bett UNEP undersöka hur de hundratusentals ton kemiska vapen som Irak släppte mot oss har påverkat lokalbefolkning och miljö, men vi har inte fått någon respons från FN. Världen borde bortse från offrens nationalitet. Om vi engagerar oss mot spridningen av dessa vapen måste vi också bry oss om överlevarna.

Överlevarna finns inte bara bland iranska­ soldater och i irakiska Kurdistan. Mindre­ känt är att också iranska civila drabbades av gasattackerna. Hela gränsområdet,­ från turkiska gränsen ner mot söder utsattes för sådana anfall, säger doktor Khateri och pekar ut platser på kartan: Oshnaviyeh, Sardasht, byar runt Baneh och Marivan, ner till träskmarkerna intill ­Majnoon-ön, Khorramshahr och Abadan.

Hur många civila som drabbades på iransk sida finns inga säkra uppgifter om.

–Cirka 7500 har läkarintyg på det. Men enligt vår erfarenhet är antalet ­civila skadade mycket högre. Kanske tiotusentals. Som läkare har jag besökt många städer och byar och träffat offer­ med tydliga symtom. Men de saknar ­läkarintyg från kriget som styrker detta, säger doktor Khateri.

Han förklarar den bristande kunskapen om de civila kemgasoffren i Iran med dels den internationella isoleringen av landet och dels den iranska regeringens egna misstag.

–Regeringen har inte publicerat ­uppgifter om detta. Vi måste få frivillig­organisationer att driva frågorna. Om regeringen gör det kommer omvärlden bara att avfärda det som ”propaganda från mullorna i Iran”.

Kemvapenoffren Ali Ariafard och Gholam Delshat tycker inte att vården i Iran är tillräcklig. Och deras olycksbroder Shafiq Zarqan, som bara var 15 år när han som frivillig i minfälten blev av med ett ben och fick splitter i magen, bär också på ständiga plågor, även om det i hans fall rör sig om skador från konventionella vapen.

–Jag är opererad 20 gånger. Men sjukhusen är inte bra här. Det kliar ständigt i mitt amputerade ben, såren läker inte. Jag har kronisk infektion i ben och benmärg, försämrad syn och problem med magen. Och urulogiska problem och ont i ryggen eftersom jag inte kan stödja mig på mitt amputerade ben. Det hade varit bättre om jag hade fått dö med mina kamrater på slagfältet, säger Shafiq Zarqan.

De krigsskadade är illa berörda av att FN-sanktionerna mot Iran också påverkar sjukvården. Många hjälpmedel, som inhalatorer, är förbjudna att importera, säger de.

–Och många av krigsskadade tycker att vår regering borde göra mer för dem, säger läkaren Shahriar Khateri.