Andra världskriget hade ännu inte börjat när Bismarck löpte av stapeln i Hamburgvarvet Blohm & Voss. Det var den 14 februari 1939, och Adolf Hitler reste till varvet. Stående i en öppen Mercedes som långsamt körde ut mot hamnen tog han emot massornas jubel.

På varvet väntade Dorothea von Loewenfeld, barnbarn till Otto von Bismarck, som döpte slagskeppet. Tyskland var åter en sjömakt att räkna med – det var budskapet som utgick från Hamburg.

Först ett år senare togs fartyget i drift. Det var långt större än segrarmakterna efter första världskriget och senare avtal tillät. Enligt Versaillefördraget skulle det krossade Tyskland inte få bygga större krigsfartyg än högst 10000 ton. I senare avtal höjdes gränsen till 35000 ton.

I själva verket hade den tyska krigsmarinens mest skräckinjagande fartyg en vikt på över 50000 ton, i klass med sjöfararnationen Storbritanniens på den tiden mäktigaste krigsfartyg HMS Hood.

Bismarcks uppdrag blev att tillsammans med den tunga kryssaren Prinz Eugen angripa handelskonvojer i Nordsjön och längre ut i Atlanten. Kriget var då inne på sitt andra år och större delen av Europa var ockuperat av Tyskland. Storbritannien stod praktiskt taget ensamt i kampen mot nazisterna.

Tysklands krigsmarin var piskad att få ut Bismarck i öppna Atlanten där skeppet kunde röra sig fritt. Den 19 maj 1941 löpte slagskeppet ut från det ockuperade Norge i den så kallade operation Rheinübung. Amiral Günther Lütjens satte kurs mot Danmarksundet mellan Island och Grönland – men manövern upptäcktes och britterna lät krigsfartygen HMS Hood och HMS Prince of Wales ta upp jakten på Bismarck.

Den 24 maj träffades HMS Hood av en fullträff och sjönk under loppet av minuter. Bara tre matroser överlevde av sammanlagt 1418 i besättningen. Även Bismarck var skadat. Torpedflygplan jagade bjässen och träffade gång på gång. Slutligen skadades roderanläggningar så allvarligt att fartyget bara kunde köra i cirkel.

Avgörandet kom den 27 maj, en stormig natt med jättelika vågor. Amiral Lütjens visste att spelet var förlorat. Bismarck var redan omgivet av fientliga fartyg när han vid midnatt vände sig till besättningen och utan omsvep förklarade: Vi kan inte längre undkomma.

Strax före nio nästa morgon började granater explodera. Klockan 10 gav Lütjens order om att spränga fartyget som då befann sig 550 sjömil väster om Brest på väg mot de skyddande hamnarna i Frankrike. Inte mer än 116 matroser och officerare överlevde när Bismarck slutligen gick under. Oklart än i dag om det sänktes av brittiska torpeder eller sprängdes av besättningen.

Bismarcks undergång blev slutet på en era av ständigt större slagskepp som visade sig inte kunna överleva attacker av flygplan.

I de tyska medierna är det i dag tyst kring 70-årsdagen av undergången. En och annan lokaltidning har talat med överlevande som berättar om hur de räddades av brittiska krigsfartyg och hur i många fall livslång vänskap uppstod mellan tyska och brittiska sjömän.

–Vi behandlades som bröder när vi togs ombord på det brittiska fartyget Dorsetshire. Så är det: sjömän hjälper sjömän, berättar Otto Peters för tidningen Bergedorfer Zeitung.

Otto Peters som i dag är 92 år hör till de överlevande som i årtionden har deltagit i årliga möten med de brittiska matroserna. De senaste dagarna, berättar han, har brittiska journalister och tv-team stått i kö för att intervjua honom.