Talet har långa anor, och är obligatoriskt enligt grundlagen.

Den omhuldade amerikanska konstitutionen klargör att presidenten återkommande ska ge kongressen information om tillståndet i nationen och föreslå att den överväger åtgärder som han bedömer nödvändiga och gynnsamma.

Talet hålls därför inför kongressens båda kamrar, senaten och representanthuset.

När Barack Obama vid tretiden i natt svensk tid stiger upp i talarstolen för att för första gången leverera ett State of the Union-tal har han en lång tradition att leva upp till, förutom en rad svåra politiska problem att lösa.

Det första talet levererades av ingen mindre än George Washington, USA:s förste president, den 8 januari 1790. Det skedde i New York, som då tillfälligtvis fungerade som USA:s huvudstad.

Drygt tio år senare avskaffade Thomas Jefferson det här med att hålla tal. Han tyckte att det blev för monarkistiskt. Lagen om talet inspirerades just av de forna kolonialherrarna i Storbritannien, där kungen årligen levererade ett ”tal från tronen” när parlamentet öppnades.

Jefferson skrev i stället separata brev till senaten och kongressen, och inte förrän 112 år senare återupptog Woodrow Wilson traditionen att hålla tal. 1923 spreds talet för första gången till allmänheten, via radio, och Harry S Truman blev 1947 först med leverera ett tv-sänt tal.

Till de berömda talen hör James Monroes krav 1823 om att europeiska stormakter skulle avskaffa kolonialismen, Abraham Lincolns beslut 1862 om att avskaffa slaveriet, och även George W Bushs tillkännagivande 2002 om starten på ”kriget mot terrorismen”.

Obama väntas enligt förhandsanalyserna ägna sig främst åt utspel om begränsningar av storbankers rörelsefrihet, medelklassflirtar om skattelättnader och en plan för hur landets gigantiska budgetunderskott ska minskas. En mer populistisk och partipolitisk linje, helt enkelt, sedan Obamas stora mål om en sjukförsäkringsreform och nytt ledarskap i klimatförhandlingarna tappat styrfart.