Det är tidig morgon på ett enkelt motell i Orangeburg i centrala South Carolina. Demokrater i kommunen har samlats för att äta frukost – ägg, bacon, pannkakor, korv, sydstatsrätten ”grits” – medan de lyssnar till de tre presidentkandidaternas ombud.

–Vi har en underbar grupp kandidater och vi väntar rekorduppslutning, säger Betty Henderson, ordförande i Orangeburgs demokratiska parti, till SvD.

De flesta ansiktena i salen är svarta, vilket inte är konstigt med tanke på att en tredjedel av befolkningen på 4,3 miljoner och upp till 60 procent av demokratiska primärvalväljarna i staten är svarta. De närvarande uppvisar också tecken på en annan sanning, en fattigdom som dokumenterats i filmen Corridor of Shame och i färsk statistik om att delstaten har det tredje högsta arbetslöshetstalet i landet.

–Att en så stor del av primärvalsväljarna är afrikan-amerikaner måste alla kandidaterna ta hänsyn till, säger David Axelrod, Obamas kampanjrådgivare, medan kandidaten själv håller ett av sina medryckande tal till en publik som består just av svarta, men också av unga vita studenter.

Bob Nash, vice ordförande i Hillary Clinton-kampanjen, som finns med på ett annat partimöte i lilla orten Holly Hill, nyper sig i skinnet och säger att han förstår att hans svarta bröder vill rösta ”med hjärtat” – men att de måste rösta med förnuftet och betänka att Clinton är mer erfaren och har större chans att vinna mot republikanerna i november.

–Det handlar om tre frågor i Södern: jobb, eller lågkvalificerade låginkomstjobb som måste ersättas, Irakkriget och sjukvården som är alltför bristfällig, påpekar Bob Nash.

Men sådana sakfrågor har hamnat i skymundan denna vecka, när Hillary Clintons främsta ”surrogat”, maken Bill, rest runt i svarta baptistkyrkor och andra ställen. På fredagen prövade Hillary Clinton själv på Obamas ”skönhetssalongsstrategi” för att appellera till svarta kvinnor och nu med vetskapen att den som fick flest kvinnliga röster segrat hittills.

–Beauty shop-kampanjen var mycket framgångsrik. Men många afrikan-amerikanska kvinnor har vittnat om hur de slits mellan att lägga sin röst för en kvinna eller en afrikan-amerikan, kommenterar professor Scott Huffmon vid Winthrop University.

Barack Obama dök upp på stora scenen på allvar vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004. Redan då framgick att han hade ett budskap om harmoni, bort från det som kallas ”politics as usual”, som tilltalade och storsegern i nästan helvita Iowa tycktes bekräfta att gamla rasfördomar bleknat. Tack vare bakgrunden i den brutala Chicago-politiken hade han också byggt upp en organisation som klarade övergången till en presidentvalskampanj. Men det var då, före dusten med Clinton om rasfrågan, storgrälet med henne i en debatt i tisdags och försåtligt laddade reklaminslag i radion. I Clintonlägret är man uppenbarligen beredd att ta risken att så split och bitterhet i den svarta valmanskåren och räkna med att detta är glömt i november.

Iowa-resultatet blev ett bevis för svarta väljare i South Carolina på att Obama kunde vinna, fast nu kan fokus på honom och raskortet ha bidragit till det snabbt dalande stödet bland vita i den stat där första skotten avlossades i inbördeskriget som satte punkt för slaveriet.

–Titta bara på alla unga, de är öppna för förändringar, de är starka, jag har sett det så många gånger, i medborgarrättsrörelsen och framåt, menar Otis Moss jr, en pastor och veteran från Martin Luther Kings kamp på 1960-talet och nu på Obamas sida.

Mot detta invänder proffstyckare att unga inte är något stabilt väljarblock och att makarna Clinton medvetet spelar ner hennes utsikter i South Carolina eftersom mätningarna tytt på ett, om än krympande, försprång för Obama. Och medan Bill Clinton kampanjade i South Carolina begav sig Hillary Clinton till några av staterna som röstar på ”supertisdagen” den 5 februari.