WASHINGTON Alla amerikanska presidenter i modern tid har lagt ner stor möda på att lösa upp den israelisk-palestinska konflikten som – särskilt efter 11 september-attentaten – lyfts fram som en central punkt i de övergripande motsättningarna mellan väst och den muslimska världen.

I tillbakablickarna inför Barack Obamas initiativ till direkta samtal konstateras att skytteldiplomatin mellan 1973 och 1991 ledde till påtagliga resultat. Under resten av 1990-talet blev det en blandning av framsteg och bakslag beroende på huvudrollsinnehavare i regionen. Frågan nu, enligt en veteran som diplomaten Aaron David Miller i en större artikel i Foreign Policy, är om inte hela fredsprocessen förvandlats till något av institution som lever ett eget liv och om inte USA borde nöja sig med att bistå på andra sätt.

En annan veteran, förre Israel-ambassadören Martin Indyk som är verksam i tankesmedjan Brookings, konstaterar dock att fyra faktorer talar för att utsikterna ser bättre ut än på tio år. Enligt Indyk har våldet avtagit dramatiskt, bosättningarna likaså, vidare stöder folkopinionen på båda sidor en tvåstatslösning (detsamma gäller i arabländerna) och slutligen har många avgörande detaljer egentligen redan klarats ut i alla rundorna om slutfasen, final status.

–Utsikterna för fred beror på viljan hos parterna, skriver Indyk i ett färskt inlägg.

En speciell omständighet föreligger denna gång. Det tillfälliga stoppet i bosättningarna som Obama fick premiärminister Benjamin Netanyahu, att gå med på upphör om dryga tre veckor, den 26 september. Motparten, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, har redan slagit fast att han avbryter förhandlingarna som är tänkta att pågå under ett år om moratoriet inte förlängs.

Obama satsar personlig prestige på fredsansträngningarna, först under middagen, sedan i separata samtal med Netanyahu och Abbas. Det blir sedan utrikesminister Hillary Clinton, även hon veteran i sammanhanget, som håller i torsdagens samtal på UD.

Bortsett från att exempelvis Iran, för övrigt ett icke-arab-land, dykt upp som en växande regional faktor ligger följande tunga grundläggande frågor på bordet:

• Jerusalems status – palestinierna vill att staden delas, samtidigt är staden helig för såväl judar som för kristna och muslimer.

• Gränsdragning och övervakning – räknas till de ”lättare” ärendena med en hel del av förarbetet gjort i tidigare förhandlingar. Å andra sidan ställde Netanyahu krav på att palestinierna ska erkänna Israel ”som det judiska folkets nationalstat”.

• Flyktingar och fångar – gäller dels flera miljoner palestinier som utvisades 1948 och 1967, dels politiska fångar.

• Säkerhet – ett komplicerat område som handlar om israelisk polis och militärs agerande, men också terrorhotet och den framtida palestinska statens militära styrka. Därtill kommer Israels oro för Irans intentioner, samt Teherans stöd till Hamas och Hizbollah.

En del av aktörerna, som jordanske kung Abdullah, uttalade sig mer hoppfullt än andra före mötena. Amerikanska tjänstemän sa försiktigtvis att några genombrott inte väntas, utan att detta är början på en process när man ska inringa vad som är möjligt. En och annan observatör gissar att Obama fått någon typ av försäkringar om eftergifter – och att varken Abbas eller Netanyahu vill bli den som sätter käppar i hjulet.