Några planer på det sedvanliga tv-talet när amerikanska presidenter tar till militära medel finns inte i planeringen. På Obamas almanacka i går stod bara: dagliga briefingen, möte med säkerhetsrådgivare och mottagning med anledning av Greklands självständighetsdag.

Under tiden som Obama tiger fortsätter debatten om hans ledarskap och attackerna i Libyen som började för en vecka sedan. Välkända frågor från krigen på 1990- och 2000-talen dras upp, främst den om när målet uppnåtts.

För tillfället, precis som i början av krisen, är det utrikesminister Hillary Clinton som träder fram. Det var hon som tryckte på behovet av en ”humanitärt” motiverad insats, det var hon som sent i förrgår förkunnade att Nato nu tagit över regin och det är hon som reser till London på tisdag för fler överläggningar om Libyen.

När ropen först höjdes för en flygförbudszon bemötte stabschefen William Daley i Vita huset detta med att det inte handlar om ”dataspel”. Alla var i och för sig övertygade om att en flygförbudszon skulle kunna etableras relativt snabbt men invändningarna gällde vad som händer sedan. Alltså, där alliansen befinner sig nu när det inte längre bara är fråga om en ”no fly zone” utan om en ”no drive zone” för att stoppa Gaddafis trupper på marken – vilket kan tolkas som aktiv inblandning i striderna mellan oppositionen och regimen i Tripoli, inte bara omsorg om civilbefolkningen.

I den mån det finns en Obama-doktrin illustreras den just nu: tålamod, mån om internationellt stöd, medvetenhet om budgetramarna och det riskfyllda i militär närvaro i ett tredje muslimskt land. Allt eftersom olika deadlines för trupptillbakadragande närmar sig i Irak och Afghanistan verkar det troligare att neddragningarna mest kommer att ske på papperet och att massiva styrkor blir kvar i bägge länderna.

Barack Obama fullföljde mitt under Libyenkrisen planerna på en goodwillresa i Latinamerika och befann sig i Brasilien när han kortfattat meddelade att order verkställts för att fullfölja kraven i FN-resolutionen. En röd tråd i de kortfattade framträdandena var sedan att USA ska träda tillbaka, men det låter inte övertygande med tanke på att USA leder Nato och att amerikanska militära resurser dominerar. Kalkyler finns om att kostnaderna för operationen uppgår till 100 miljoner dollar i veckan.

Vita huset-talesmannen Jay Carney, även han bitvis osynlig, har stått för ett par av de viktiga policyuttalandena. Först ”...att det är viktigt att ingen tycker att USA agerar på egen hand, något vi kritiserades för helt nyligen”; sedan att det inte är ”...en öppen storskalig militär aktion eller det som annars beskrivs som krig”.

Obama må, som sagt, vara försiktig men tar samtidigt enorma risker. Om det visar sig att de allierade drar åt olika håll under de närmaste veckorna kommer skulden att läggas på Obama, likaså om Gaddafi lyckas hålla sig kvar vid makten. Om Gaddafi, däremot, viker sig utan ett högt antal civila offer kan Obama räkna med konstaterandet att han lyckades smida ihop en internationell koalition som uppfyllde FN-mandatet i likhet med George Bush under Kuwaitkriget i början av 1990-talet.

I kören på opinionssidorna i de ledande tidningarna framträder en rad kritiska åsikter: Presidenten inkompetent och ute på djupt vatten, anser Peggy Noonan i Wall Street Journal; Professor Obamas krig är rubriken på en kolumn av Charles Krauthammer i Washington Post; ”Militär aktion, visst, precis som Korea var en polisaktion, med 33700 döda amerikaner” skriver Roger Simon i Politico.

Men Obama har försvarare också, som en ledare i Los Angeles Times där det fastslås att ”konservativa kritiserar ’gruppstyrt krig’ men här är konsensus bästa vägen”. Peter Beinart i The Daily Beast, som stöttat Obama tidigare, sammanfattar läget:

–En del kommentatorer älskar Libyenkriget, andra hatar det. Men de flesta är ense om att det är sjukligt onormalt att vi drevs in i det av...Frankrike. Välkommen till den nya post-amerikanska världen.

Slutsatsen är, och den delas av många, att en svagare och mindre självsäker supermakt kanske är oundviklig med tanke på det gigantiska budgetunderskottet och den pressade försvarsmakten, men samtidigt kan inga insatser av den här storleksordningen åstadkommas utan USA.

Karin Henriksson är SvD:s korrespondent i Washington. karin.henriksson@svd.se