En amerikansk president måste gå ut starkt, av många skäl: för att snabbt profilera sig som stark beslutsfattare, för att tidigt sjösätta förslag som kan ta tid att behandla i kongressen, för att få resultat som partikamrater kan peka på i kongressvalen vartannat år. Perioden 100 dagar är egentligen helt godtycklig. Men den har kommit att bli en första avstämning för amerikanska presidenter

Jämfört med George W Bushs passiva regerande har Barack Obama gått fram som en virvelvind. Somt var han tvungen till, som räddningsförsöken av banker och bilindustrin. Somt ingick i valprogrammet, som utvidgningen av barnsjukvården. Somt var symbolik, som att bjuda in gayföräldrar till Vita husets traditionella äggrullning i påskas.

–Själva beslutsfattandet kommer sig ganska naturligt, sade Barack Obama som utstrålar samma lugn som under valrörelsen även om han, som då, tvingats be om ursäkt för någon enstaka dum replik.

Orden flitig och aktiv tas till i beskrivningarna av Obamas många initiativ, liksom konstaterandet att Obama definitivt satt punkt för Ronald Reagans revolution efter 30 år, när tron på de fria marknadskrafterna fått sig en rejäl törn av både finanskrisen och uppenbara brister i, till exempel, den undermåligt finansierade livsmedelsinspektionen.

Detta paradigmskifte avspeglas i mätningar som visar att det amerikanska folket ställer sig mer förstående till behovet av en stark statsmakt. Flera av ministrarna får gott betyg. Men en nyckelpost, den som sjukvårdsminister, godkändes brådstörtat först igår när det framstod som extra allvarligt med en vakans just här.

Vidare reses invändningar mot alla de ”tsarer” som utnämnts utan taburett, för att ansvara för olika enskilda frågor.

Obamas vältalighet är ett välkommet avbrott för de flesta amerikaner efter förre presidentens ordvrängande. En del förväxlar säkert självförtroendet med självsäkerhet, men Obama har visat prov på ödmjukhet inför uppgiftens storlek och uppammat stöd för den statliga miljardrullningen genom att säga att det är dags för USA att bygga hus på fast grund, inte lösan sand.

–De kommande 100 dagarna blir svårare, varnade en av alla tyckare som radats upp i medierna på sistone och bland hotande hinder finns:

•Djupnande kris om vändningen i konjunkturen uteblir.

•Ointresse bland allmänheten för dyrbara klimatåtgärder.

•Katt-och-råtta-leken med Iran och Kuba.

•Ökat motstånd i Afghanistan.

Från högern kommer kanonader om att Obama låter staten få för mycket makt och om att inget i historien säger att flirtande med diktatorer stärker USA. Fred Barnes i konservativa tidskiften Weekly Standard suckar att endast 1361 dagar återstår och att Obama som alla nytillträdda presidenter ”rider på en våg av initiativ, påståenden, hopp och möjligheter” men att det inte är mycket som tyder på att hans ekonomiska politik och energiprioriteringar kommer att lyckas.

Vänligt sinnade, som Robert Kuttner i progressiva tidskriften The American Prospect, framhåller att de djupt rotade mönstren i Washington består, med motstånd från exempelvis läkemedelsindustrin och försäkringsbolagen mot en sjukvårdsreform. Bedömare ännu längre till vänster är besvikna över upptrappningen av kriget i Afghanistan – och att uttåget ur Irak dröjer.

Det går inte att bortse från att Obama fått indirekt draghjälp av oppositionen – republikanerna har få starka profiler. Igår hoppade dessutom den republikanske senatorn Arlen Specter över till demokraterna.

När kongressrepublikaner nyligen klagade i ett brev att demokraterna inte lystrat till Obamas önskemål om samarbete över partigränserna påminde Obama om att de själva uttalat sig mot stimulansplanen, innan han ens hunnit tala med dem.

64

procent av amerikanerna tycker att Obama gör ett bra jobb. 28 procent håller inte med om det.

Källa: CNN