analys | EU som mjuk världsmakt
BRYSSEL En ny epok har börjat. Framtidens Europeiska Union blir en annan än den som vi hittills känt. EU håller på att bli en världsmakt av ett helt nytt slag, som utövar inflytande på ett nytt sätt. Inte med de hårda militära maktmedlens avskräckning utan med det multilaterala samarbetets mjuka attraktion.
På detta tema resonerar den tyske EU-kommissionären Günther Verheugen (s) i senaste numret av Internationale Politik (Nr 1 2005). Rubriken lyder ”Europa måste bli en världsmakt!”.
I dag är Günther Verheugen i praktiken EU:s mäktige ”superkommissionär” med ansvar för de tunga industrifrågorna. Tidigare höll han mycket framgångsrikt i den stora utvidgningen av EU:s medlemskrets (”Big Bang”) och lotsade fram det kontroversiella beslutet i december i fjol som öppnar EU-dörren för Turkiet. Verheugen vet bättre än de flesta vilken kraftfull reformimpuls som ligger i ett kandidatlands EU-ambitioner.
Ett liknande resonemang för Mark Leonard, den flinke utrikespolitiske tänkaren
vid Center for European Reform (CER bulletin Nr 40). USA kan som militär supermakt med trupper och smarta missiler driva igenom regimskiften. EU kan uppnå regimskiften med hjälp av legala instrument, påpekar Leonard som talar om EU:s mindre spektakulära ”transformativa makt”.
Günther Verheugen och Mark Leonard tillhör den lilla krets av alerta aktörer och observatörer som ser vilken historiskt genomgripande omvälvning som pågår i det tysta. För ett år sedan började Joschka Fischer, Tysklands utrikesminister, tala om EU:s ”tredje dimension”, den strategiska dimensionen och 2004 blir i framtiden årtalet då tyngdpunkten i EU:s uppdrag kom att förskjutas. Från fördjupad integration i det lilla Europa till geopolitisk stabilisering av ett allt större Europa.

I fjol anslöt sig tio länder till EU, varar åtta reformländer från Öst-och Centraleuropa, då spikades tidtabellen för Bulgariens och Rumäniens anslutning (2007), då öppnades dörren för Turkiet och Kroatien, då segrade den fredliga EU-orienterade
”orangea revolutionen” i Ukraina. Kort sagt, fokus för det framtida EU flyttades österut.
Många i det gamla EU har ännu inte intellektuellt och emotionellt accepterat förvandlingen. Många reagerar med nostalgi och förvirring inför detta nya uppdrag.
Ändå är uppdraget egentligen det klassiska, nämligen att med hjälp av ekonomisk och politisk integration stabilisera en övergång till politisk demokrati och fungerande marknadsekonomi. Direkt efter andra världskriget genomfördes övergången efter diktaturerna i Tyskland och Italien. Under 1980-talet i Grekland, Spanien och Portugal. Sedan 1989/90 pågår den i Öst- och Centraleuropa. Nu börjar reformprocesserna på Balkan, i Turkiet och Ukraina.
Processen innehåller både morötter och pekpinnar. Tillträdet till världens största gemensamma marknad lockar liksom möjligheterna att få hjälp med kunskap och kapital. Men även känslan att ”tillhöra Europa” utövar påtaglig attraktion i länder där folk annars känner sig uteslutna.

EU:s överstatliga rättsording
fungerar samtidigt som en käpp. Till skillnad från alla andra internationella organisationer vilar EU på en rättsgemenskap. Anpassningen till EG-rätten förklarar EU:s ”transformativa makt”. Länder som kandiderar till medlemskap har en diger hemläxa och anpassningen börjar långt före själva inträdet i EU. På så vis fungerar EU-perspektivet som en ledstång för reformprocesserna, som stabilisator av övergången till marknadsekonomi och demokrati. Därför borde det vara en högsta prioritet för den nya EU-kommissionen att konsolidera respekten för rättsgemenskapen. Om den tillåts erodera går EU:s framgångsrecept förlorat och EU blir bara ännu en tandlös internationell diskussionsklubb.
I fjol presenterade EU-kommissionen en skiss för ett alternativ till medlemskap. Det kallas ”Europeisk grannskapspolitik” och riktar sig till 17 länder österut och söderut.
Ännu så länge är det bara ett skelett och varje land utlovas en speciell handlingsplan. Sådan finns för Moldavien och Ukraina. På papperet är utspelet utom-
ordentligt ambitiöst och omfattar nästan alla EU:s samarbetsområden. ”Allt utom institutioner”, förklarade Romano Prodi. Det vill säga i klartext ”allt utom inflytande” och precis detta är svagheten.

I bakgrunden anar man det mycket speciella arrangemang som EU har med Norge, Island och Liechtenstein (EES-avtalet). Men vem inbillar sig att man kan behandla Ukraina på samma sätt som Liechtenstein?
Baktanken med EES var att det skulle bromsa ansökningarna från länder som Sverige, Finland och Österrike men det kom i stället att påskynda dem. Det nya utspelet kommer att fungera på samma sätt, närmast i länder som Ukraina och Georgien.
Drömmen om Europa är starkare hos folk utanför unionen än bland EU-medborgarna själva.