Vem ska man lita på, när nu maktförhållandena i Tripoli är så förvirrande men framför allt efter det att Gaddafis regim fallit? Den frågan brottas grannländer, Natostyrkornas regeringar och libyer själva med. Gaddafisonen Saif al-Islams uppdykande på scenen som en fri man bara dagen efter det att han sades vara gripen visar vilken politisk kvicksand som råder. Flera utmaningar väntar det nya Libyen:

Trovärdigheten

Saif al-Islam Gaddafi drog Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och rebellernas ledning vid näsan genom att dyka upp på ett presshotell i Tripoli i går. Även brodern Mohammed, som talade direkt med al-Jazira på måndagen när det föreföll som om han greps, var dagen därpå en fri man.

Dessa gripanden kan ha varit orkestrerade pr-kupper, avsedda att vilseleda. Alternativet är att Gaddafibröderna köpt sig fria. I vilket fall innebär det att trovärdigheten undergrävts hos de rebeller som sade sig ha Gaddafis söner i säkert förvar.

På sikt har inte Saif al-Islam större politiska överlevnadschanser än en gång Saddam Husseins söner (vilka sköts ihjäl i Irak 2003).

Men det kostar på för Nationella övergångsrådet i Benghazi, NTC, att återta förlorad trovärdighet. Till Benghazis fördel talar det faktum att flera länder de senaste dagarna har erkänt NTC som landets legitima övergångsregering. Erkännandena från grannländerna Egypten och Tunisien är viktiga. Rådets ordförande Mustafa Abduljalil fick också stöd när Turkiets utrikesminister Ahmed Davutoğlu i går flögs in till Benghazi för en gemensam presskonferens. Turkiet, som efter initial tvekan har lagt alla sina ägg i Benghazis korg, har säkrat många feta framtida affärskontrakt.

Inre motsättningar

Övergångsrådets ordförande Mustaf Abduljalil, tidigare justitieminister under Gaddafi, säger att de som samarbetat med Gaddafi ska ställas inför rätta. Han inkluderade sig själv, vilket hedrar honom. Mustafa Abduljalil var domare när bulgariska sjuksköterskor dömdes till döden i en skandalös process, anklagade för att medvetet ha smittat 400 libyska barn med hiv.

Men innan det går att ställa Gaddafilojalister inför rätta krävs institutionsbyggande, inte minst för att upprätta en ny konstitution. Det blir att börja från ruta ett. Gaddafi styrde genom kulten och säkerhetsapparaten kring honom själv. Utan att formellt vara statsöverhuvud använde han landets oljemiljarder som sin personliga förmögenhet, ibland för att starta krig, ibland för att sponsra terrordåd.

Efter regimens slutgiltiga fall väntar en huggsexa, med all säkerhet med utländsk inblandning. Qatar, Jordanien och Förenade arabemiraten står i begrepp att skicka en polisstyrka till Tripoli, skriver Reuters.

Bland rebellerna finns motsättningar mellan islamister och sekularister, men också mellan avhoppare från regimen och deras tidigare offer. Gaddafis förre inrikesminister och högra hand, general Abdel Fattah Younes, bytte sida och blev rebellernas befälhavare. Många misstrodde honom. Han mördades nyligen på väg till Benghazi. Libyska islamister, som slåss bland rebellerna, har inte glömt hur hårdhänt Younes var som inrikesminister.

Efter generalens död accelererade rebellernas offensiv, men källor i Benghazi bestrider att det skulle finnas ett samband mellan Younes död och avancemanget mot huvudstaden.

Stammar och klaner

Stammar och traditionella släktband spelar roll i Libyen, i synnerhet som det saknas institutioner och ett starkt civilt samhälle. Alla är inte araber. Stammar kan sträcka sig över nationsgränser, som i Egyptens och Libyens gränstrakter. Många libyer berättar spontant vilken stam (qabila på arabiska) de tillhör.

Inom Magarha-stammen, med över en miljon medlemmar och rötter i ökenstaden Sabha, finns Gaddafilojalister. Bland Magarha märks Lockerbiebombaren Abdelbaset Ali al-Megrahi och Gaddafis svåger Abdullah Senussi, misstänkt för brott mot mänskligheten. Gaddafis egen stam Qadhdhafa (en mer bokstavstrogen stavning) har gamla band till Magarha.

Oljeproduktionen

Libyen har Afrikas största oljetillgångar. Natoländer som deltar i flygoperationen väntar sig nya kontrakt i gas- och oljefälten. Oljeexporten kan komma i gång om tre-fyra månader, men för att nå upp till den produktion som rådde före upproret kan det ta mer än ett år.

Qatar har gett NTC kredit och hjälpt dem att exportera mindre volymer från Tobruk. Men utan stabila institutioner vet ingen säkert var oljeinkomsterna hamnar.

Arabvärlden eller Afrika

Gaddafi med sitt storhetsvansinne utropade sig till Kungarnas kung i Afrika. Med sina miljarder skapade han i praktiken Afrikanska unionen, AU, säger diplomater. Han köpte lojaliteter av afrikanska ledare, som skickade legosoldater.

Arabförbundets ledare, många själva diktatorer, avskyr Gaddafi. Utan Arabförbundets vädjan hade FN aldrig röstat igenom den resolution ligger till grund för Natos bombningar och som formellt syftar till att skydda civila och hålla vapenembargot – vilket brutits av båda sidor i konflikten. När rebellerna har brutit mot det har Nato blundat.