Denne chef för Tjeckiens statistiska centralbyrå skall lotsa EU genom de två sista månaderna av en ordförandeperiod som från början präglats av permanent improviserad krishantering. Avslutningen kan bli en hisnande färd i global turbulens. I bästa fall lyckas Fischer manövrera EU till en mjuklandning vid toppmötet i midsommar.
För Fredrik Reinfeldt och det efterföljande svenska ordförande-skapet innebär Tjeckiens inrikespolitiska förlamning att Sverige av ren självbevarelsedrift redan nu aktivt i detalj måste lägga sig i den dagliga styrningen. Om så inte sker kommer oundvikligen Frankrikes president Nicolas Sarkozy att ensam försöka ta över kommandot.
Sarkozy kan alltid hänvisa till att Frankrike, Tjeckien och Sverige formellt utgör en ordförande-trio med ett gemensamt program. Det uppfattar Sarkozy som en rätt att styra och ställa även under 2009.
Till komplikationerna hör att Jan Fischers tillträdande partipolitiskt neutrala övergångsministär förmodas sakna de politiker som har erfarenhet av EU och som planerat ordförandeperioden. Inte bara den avgående premiärministern Mirek Topolanek utan likaså EU-ministern Alexandr Wondra och utrikesministern Karel Schwarzenberg.
Samtidigt har statschefen, den oberäknelige presidenten Vaclav Klaus förklarat sig villig att stiga in i rollen som EU-ordförande, bland annat vid det toppmöte som planeras mellan EU och Ryssland i Khabarosk i maj. Det är ett erbjudande som de flesta EU-regeringar nog betackar sig för med tanke på de redan ansträngda förbindelserna med Ryssland om energiförsörjningen och de svåra förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal.
Under denna tjeckiska slutfas väntar även en rad andra viktiga utrikespolitiska möten, däribland ett toppmöte med USA i Washington i juni.
Där blir Jan Fischer ännu ett nytt EU-ansikte för president Barack Obama.
Efter erfarenheterna av G20 i London, Nato i Strasbourg och EU i Prag måste det för Obama vara ganska gåtfullt vem som talar för Europa.
Därutöver kan den fortsatta ekonomiska tillbakagången inom och utanför EU utlösa idag oförutsedda, svåröverskådliga svårigheter som kräver att EU:s ordförandeland tar snabba och tydliga initiativ. Kommer en provisorisk tjeckisk ämbetsmannaregering att visa kraft och mod att agera? Eller kommer det i praktiken att utvecklas ett slags förmyndarstyre i EU:s tongivande huvudstäder? Och vad betyder det i så fall för det kommande svenska ordförandeskapets manöverutrymme?
En del interna tidskrävande problem bör det tjeckiska ordförandeskapet även lösa ut under de kommande månaderna. Ett gäller den framtida EU-kommissionen. Enligt planerna skall toppmötet i juni föreslå vem som senare i höst skall leda nästa EU-kommission. Den vanligaste spekulationen är att José Manuel Barroso får efterträda sig själv. Men hur den nya kommissionen i övrigt skall bemannas och när den skall tillträda kan antagligen inte avgöras förrän till hösten.
Det beror bland annat på vilket öde som Lissabon-fördraget går till mötes, om det blir godkänt i Tjeckiens senat, i den tyska författningsdomstolen och i nästa irländska folkomröstning. Härom råder betydande osäkerhet.
Samtidigt ska toppmötet i juni enas om de exakta juridiska formuleringarna för de garantier som Irlands regering kräver för att i höst hålla en ny folkomröstning om Lissabon-fördraget. Även detta är en mycket grannlaga uppgift för ordförandeskapet att hantera.
Sveriges period som ordförande under andra halvåret i år har sedan länge beskrivits som osedvanligt komplicerad. Ett halvår som överskuggas av att ett nytt EU-parlament skall köras in liksom en ny EU-kommission. Därtill finns de politiska osäkerheterna kring en ny folkomröstning på Irland och ett mycket viktigt val till Förbundsdagen i Tyskland.
Sedan några månader växer dessutom den tunga uppgiften att hantera de omfattande konsekvenserna av den djupa ekonomiska krisen. Till allt detta kommer nu risken att Tjeckiens redan skakiga ordförandeskap helt kan implodera.
