Tunis – Jag är 25 år. Tänk dig: för första gången i mitt liv är jag stolt, sååå stolt, över att vara tunisier. Nu blir vi det första demokratiska arablandet, om gud så vill, säger engelsklärarinnan och ler brett.

Tillsammans med sin syster och en väninna har hon köpt bröd för hela familjen. De unga kvinnorna bär hem baguetterna i ett par plastpåsar. Det gäller att passa på, menar hon. Många bunkrar.

Vi möts på en liten gata i centrala Tunis. Huvudstaden levde igår i en ryckig och pulserande takt. Ena minuten var butiker öppna och livet såg normalt ut. Ett demonstrationståg och några tårgasexplosioner och detonationer senare var samma gata nästa öde.

När vi pratar med Wafa Bejaoui stannar en man upp och ger sin åsikt. Sedan en till.

Det är nästan omöjligt att ha en lugn diskussion med någon tunisbo på gatan. Efter 23 år av skräckstyre under Ben Ali har en mur av tystnad raserats. Nu vill alla lägga fram sin åsikt. Gärna högt och tydligt.

– Alla de här diskussionerna har vi haft tidigare. Men det var bakom stängda dörrar i hemmen eller inne i våra huvuden. Att kunna stå så här och prata är nytt för oss, säger Ziad Chaieb.

Han säger sig vara stolt över att bokstavera sitt namn till utländsk press. För en vecka sen hade han aldrig ens vågat svara en journalist på tilltal. Nu sitter vi på en caféterrass på stadens paradaveny. Hundra meter längre bort demonstrerar landets fackförening, UGTT, mot den nuvarande interimsregeringen.

En liten pojke passar på att pussa en soldat. Sedan hoppar han upp och slår till röret på pansarvagnen.

Solen skiner. Kravallpolis marscherar förbi. Detonationer hörs inte långt ifrån.

– Det är folk som skjuter, säger 58-åriga Sihem Chtioum.

Hon fortsätter att läppja på de sista dropparna kaffe i sin kopp. Hon vill inte låta sig störas. Hon har så mycket att berätta, så mycket att säga.

–Det här är inte en jasminrevolution. Det är en revolution för värdighet, säger hon. Folk gjorde inte revolution för att de var fattiga eller hungriga. De var allas vår värdighet som regimen hade stampat på för länge, säger hon och tillägger:

–Skriv att det var de ungas revolution. För det var det, säger 58-åringen.

När vi efter ett tag reser oss från cafébordet deltar hela terrassen i en vild diskussion. En stund senare flyger det tårgasbomber över avenyn.

Framför det regerande partiet RCD:s byggnad drar den ena demonstrationen efter den andra fram. Byggnaden i beige betong och glas är den högsta och pampigaste i hela Tunis. Byggd för att imponera.

En dammig bil med demonstranter kör förbi. Unga män sitter på biltaket. I händerna har de plakat där de skrivit ”Ut med RCD” på arabiska, franska och engelska. Män och kvinnor i alla åldrar stämmer in i slagropen när bilen stannar till framför militären och taggtråden vid monumentet som tunisierna kallar för sitt egna Big Ben.

En av landets främsta motståndskämpar är den 27-åriga bloggaren Lina Ben Mhenni. Under den senaste månaden har hon rest Tunisien runt och bevakat upproret för sin egen blogg, A tunisian girl. Hennes hemsidor och facebooksidor blev en form av sambandscentral för upproret. Nu möter vi henne på ett hotell i centrala Tunis.

– Media tror att det var ungdomarnas revolution. Det är bara för att det var vi som bemästrade verktygen. Men under de här veckorna har jag sett modiga mammor och gamla män gå ut på gatan och skrika ut sin avsky för regimen, säger Lina Ben Mhenni.

Till vardags är hon lärare i lingvistik. Hon är trött och har en flackande blick under sin piercing i ögonbrynet.

–Jag har sett så mycket blod och så många döda kroppar under den här tiden, säger hon.

Hennes far satt åtta år i den tidigare diktatorn Habib Bourguibas fängelser. Nu är han stolt över att dottern har bidragit till att få diktatorn Ben Ali på flykt. Problemet kommer nu, när det gäller att hitta de som ska ta över.

– Jag skulle aldrig vilja ställa upp i något val själv. Jag hoppas bara att islamisterna inte låter det här landet backa. För på pappret har vi kvinnor redan alla rättigheter vi kan ha i Tunisien, säger Lina Ben Mhenni.