Stockholm
Efter intensiv telefondiplomati med sina 26 kollegor hoppas EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt kunna nå samförstånd om utnämningen till EU:s två nya toppjobb. Sedan länge har det funnits starka krav på att ge EU:s högsta ledning ett välkänt ansikte och ett permanent telefonnummer.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har ambitionen att på toppmötet lägga fram ett förslag med bara två namn för att snabbt få den saken avklarad. Därefter kan proceduren med att tillsätta nästa EU-kommission börja.
På pappret kan det verka enkelt. Två jobb och två namn. Men toppmötet som har formen av en arbetsmiddag kan bli en utdragen och dramatisk historia om de starka motstridiga viljorna fortsätter blockera varandra. I medierna och Bryssels EU-kvarter cirkulerar en lång rad namn på tänkbara kandidater. Vilken praktisk betydelse de nya toppjobben får beror bland annat på vem som först får dem och utvecklar dem.
Den 1 december träder Lissabonfördraget i kraft och därigenom inrättas två nya poster i EU. I framtiden skall EU:s högsta organ, Europeiska rådet (toppmötet), ledas och förberedas av en permanent ordförande, en så kallad president, med ett mandat på två och ett halvt år som kan förnyas en gång. Det är stats- och regeringscheferna som utser denna president.
Samtidigt skall EU:s utrikespolitik ledas av en hög representant, en så kallad utrikesminister, som samtidigt skall vara vice ordförande i EU-kommissionen och leda en utrikesförvaltning som stegvis byggs upp. Mandatperioden blir fem år. Stats- och regeringscheferna lägger fram ett förslag till kandidat som skall accepteras av José Manuel Barroso i EU-kommissionen samt godkännas av EU-parlamentet.
Reinfeldts möjligheter att föreslå kandidater begränsas av flera hänsyn som han måste ta. En är rent partipolitisk, balansen mellan vänster och höger. En annan balansen mellan större och mindre medlemsländer. En tredje balansen mellan män och kvinnor, som ser ut att bli särskilt besvärlig. Det skulle bli politiskt genant inte bara för Fredrik Reinfeldt utan för hela EU om det bara skulle sitta gubbar på alla de höga posterna.
Informellt har de två största partigrupperna inom EU enats om att dela på de två jobben. Presidenten skall hämtas ur den konservativa och kristdemokratiska gruppen medan utrikesministern skall komma från den socialistiska och socialdemokratiska gruppen.
Om den uppgörelsen respekteras återstår att se. I så fall försvinner åtminstone ett namn som det spekulerats flitigt kring, Storbritanniens förre preminärminister Tony Blair som president. Istället har den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy, kristdemokrat, och den brittiske utrikesministern David Miliband, Labour, seglat upp som favoriter för president- och utrikesministerposterna. Problemet med den kombinationen tycks vara att ingen av dem förefaller vara särskilt intresserad av att kandidera.
Däremot finns det ganska många andra namn på förslag från olika håll, ibland framförda av personerna själva. Till jobbet som president exempelvis Jean-Claude Juncker (Luxemburg), Toomas Hendrik Ilves (Estland), John Bruton (Irland) och Vaira Vike-Freiberga (Lettland). Till posten som utrikesminister framförs namn som Massimo D'Alema (Italien), Peter Mandelson (Storbritannien) och Elisabet Guigou (Frankrike). Men inget av de här namnen tycks på förhand kunna samla en bred uppslutning bland stats- och regeringscheferna.
Om Fredrik Reinfeldt skulle köra fast kan han formellt sett välja att gå till omröstning och låta en kvalificerad majoritet avgöra. Det har han redan hotat med, förmodligen i förhoppningen att mjuka upp de mest envisa kollegorna. Till dem hör Storbritanniens Gordon Brown som stenhårt driver Tony Blairs kandidatur för posten som president. Tidigare hade han starkt stöd av Frankrikes Nicolas Sarkozy och visst stöd av Tysklands Angela Merkel. Senare har Sarkozy och Merkel växlat över till den belgiske premiärministern Herman Van Rumpoy, men kanske är det bara är en taktisk manöver.
