Foto: damir sagolj/reuters
Förra året begravdes Admir Buljubasics bror. Hans pappa och ett tiotal andra nära anhöriga är fortfarande borta. Kanske finns deras kvarlevor bland de som grävts upp i någon av de cirka 70 massgravar som upptäckts runt Srebrenica. Men identifieringsarbetet tar tid och familjen kan bara vänta.
Vi är på väg till Potocari och i baksätet sitter Admirs mamma och svärmor. De mins de skräckfyllda timmarna när serbisk milis intog Srebrenica den 11 juli 1995. Alla män i släkten gav sig av till skogen för att fly. Kvinnorna tog sina barn och begav sig till FN:s bas i Potocari i hopp om att få skydd.
Admir var 17 år gammal då och efter att han tagit farväl av sin mor påbörjade han en 100 kilometer lång flykt för att rädda sitt liv.
–Vi var en jättekolonn med män och pojkar. Jag hade med mig ett jaktgevär och 12 patroner. Jag hade en handgranat i fickan och hade bestämt mig för att inte bli tillfångatagen.
Polisen hårdbevakar vägen till Potocari. Proppfulla bussar och mängder med bilar är på väg till minnesceremonin. Admir pekar mot de gröna bergen, hans långa vandring mot friheten gick igenom dem.
–De sköt på oss hela tiden, med allt de hade. Folk dog. Jag såg delar av människokroppar runtomkring mig, män som skrek av smärta och rädsla.
Admir berättar lugnt, tänder en cigarett då och då. Hans mamma visar platserna dit männen fördes för att dödas, hon visar de gröna fälten där massakern skedde för 14 år sedan. Trafiken tätnar ju mer vi närmar oss Potocari. Ett hav av människor är redan på plats vid halv nio på morgonen. Majoriteten av dem är kvinnor. Deras män, bröder och söner ligger begravda där. På de vita gravstenarna ser man namnen och födelseåren, de yngsta var 14 och de äldsta 75 år när de dödades. Över 500 nya gravar har grävts upp och strax ska de fyllas.
Namnen på offren som begravs idag läses upp och deras anhöriga bär fram kvarlevorna till gravarna. Kvinnorna gråter, vissa har förlorat alla män i sin släkt. En kvinna skriker, hennes man begravs och hon ber om att få lite tid med honom.
–Snälla, bara en liten stund. Jag skulle ge allt för att få se honom en gång till. Snälla låt honom vara hos mig bara en liten stund.
En mor tittar förtvivlat mot himlen. Alla hennes barn är döda.
–Varför ska jag leva, ropar hon.
Över 8000 män dödades i Srebrenica. Ännu har inte alla kroppar hittats. Offren grävdes ner i massgravar. Kropparna flyttades, ibland flera gånger för att försvåra utredningsarbetet.
–De meddelade oss att de hittat kvarlevor från en av mina anhöriga, de hittade två ben. Ingen vet var resten finns, berättar Admir.
Hans pappa och bror överlevde den första dagen på flykt. De kom ifrån varandra och när han efter sex dagar lyckades ta sig fram till bosniska styrkor trodde han att det fortfarande fanns hopp.
–I två år hoppades jag, men sedan insåg jag att de inte lever.
Klagoropen ekar över Potocari. Regnet faller och fuktar jorden som täcker gravarna. Mödrarna. döttrarna och fruarna ber med händerna framför sina ansikten. De förbannar EU och FN, de förbannar serberna och holländarna och de säger lät det ske.
Admir Buljubasic är en av få som överlevt. År 2000 kom han till Sverige med sin familj. För tre månader sedan fick han en son.
–Det som hände får inte glömmas men vi måste fortsätta leva på något sätt.
