Hur var det att öppna ambassaden?

–Jag måste medge att det var tufft. Vi ärvde en ambassad i förfall. Det regnade in på tredje och fjärde våningen. Vi hade bara en dator och två fasta telefoner. Efter 30 år med Saddam hade samtidigt problemen ackumulerats för irakier i Sverige och de andra skandinaviska länder som jag varit sidoackrediterad för.

–Det var svårt att jobba diplomatiskt i början. Irak var ockuperat. USA-trupper fanns överallt. Vi hade en icke-vald regering under Iyad Allawi. Svenskarna var vänliga, men jag fick ändå höra att ”ni är inte herrar i eget hus; andra bestämmer över Irak”. Politiskt var det fruktansvärt!

Hur gick det sen?

–Fram till 2007 var det tre svarta år. Mina svenska kontakter bara log när jag sade att det nya Irak tror på demokrati och allmänna val. Varje dag dödades ju 100 personer i Irak. Men långsamt började läget förändras. Sedan 2007 har Carl Bildt varit i Irak två gånger. Sista gången stannade han nästan tre dagar, vilket är ovanligt. Fler svenska ministrar har varit där. De inser hur viktigt Irak är och hur viktigt det är att våra ansträngningar lyckas.

–Trots alla svårigheter har vi lyckats hålla fem allmänna val, ett regionalval och ett lokalval.

Har dina relationer med svensk-irakierna förändrats med tiden?

– Deras stöd har varit fantastiskt. Utan dem hade vi inte kunnat åstadkomma mycket. De kan både det svenska samhället och sin egen kultur. Sedan 2005 har ambassaden haft möten med dem en gång i månaden.

Tar du med några särskilda minnen från Sverige?

–Det tar tid innan svenskarna fattar beslut, men när de väl gjort det kör de helhjärtat. Till min avskedsmottagning kom Mona Sahlin (S), EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och talmannen Per Westerberg (M). En diplomatkollega undrade hur jag lyckats få sådan balans bland gästerna. Jag svarade att det är diplomati!