New York påminner, på ett märkligt sätt, om månaderna efter terrorattackerna 2001.

En ovanlig värme och solidaritet präglar vardagslivet här, nästan alla har plötsligt något gemensamt. Bush-epoken är över, få kommer att sakna honom. På tunnelbanorna verkar det ofta som att varannan person har en Obama-knapp på handväskan.

För många i den äldre generationen svarta amerikaner präglas den här dagen, då Obama installeras som president, av en nästan gränslös stolthet. Han omfamnas som om han vore deras egen son. På en urgammal frisersalong vid Malcolm X Boulevard i Harlem har man tapetserat skyltfönstret med så många Obama-affischer att man inte längre ser in i lokalen.

För yngre svarta amerikaner är det annorlunda. Många ser Obama som en av dem. Journalisten David Remnick har kallat dem Moses-generationen och Joshua-generationen, efter de bibliska termer som Martin Luther King Jr använde för att beskriva medborgarrättsrörelsen på 1960-talet, och barnen till den generationen. Obama har själv förklarat att han ”står på axlarna” till Moses-generationen, medborgarrättsrörelsen kämpar. Utan deras framsteg hade Obamas resa inte varit möjlig.

Joshua-generationen är också tydligt definierad inom politiken – en ny generation svarta poli- tiker som utöver Obama även inkluderar Massachussettsguvernören Deval Patrick, Newark-borgmästaren Cory Booker och Tennesseedemokraten Harold Ford Jr.

Deras retorik är mindre radikal än den äldre generationens, och deras politik tenderar att ligga stadigt i mitten. Som politiker har de lyckats göra större framsteg än tidigare generationer svarta ledare, genom att även attrahera stora mängder vita väljare.

För Obama var det en så framgångsrik strategi under valkampanjen att det stundtals var lätt att glömma bort den historiska innebörden i hans valseger.

Den här dagen är en bra påminnelse om det.

Utanför Harlem Armory på 143:e gatan står ett dussintal senapsgula skolbussar uppradade i kö, längs med snödrivorna.

Mer än 5000 skolbarn är på plats, de flesta från skolor i Harlem och The Bronx.

De flesta är för unga för att rösta, eller för att överhuvud- taget minnas Bush-epoken i någon betydelsefull mening. För dem är Obama inte den första svarta presidenten, utan bara Presidenten –normen som de andra kommer att mätas mot.

De är prydligt klädda i skoluniformer och viftar frenetiskt med små, amerikanska pappersflaggor.

Bredvid mig sitter en klass med mellanstadieelever från den Harlem-baserade charterskolan Democracy Prep, som är specialinriktad på att förbereda elever för en politisk karriär.

Aniya Dew, en lillgammal elvaåring med runda glasögon och två stora flätor, förklarar för mig vad Obama betyder för henne.

– Jag såg honom hålla ett tal förra året och jag gillade att han refererade till Lincoln och Martin Luther King. Han tar deras ord och ger dem en ny innebörd.

Hon var tre år gammal när Bush blev president, och är inte särskilt imponerad.

– Jag brukar säga att USA är som ett pussel, men Bush plockade isär bitarna. Jag tror att Obama kanske kan pussla ihop dem igen.

I Gunnar Myrdals klassiska bok An American Dilemma skrev han om kontrasten mellan det ame-rikanska idealet och den amerikanska verkligheten, med utgångspunkt från rasproblemen på 1930- och 40-talet.

Det amerikanska ”dilemmat” var just klyftan mellan löftet om frihet och rättvisa, och den bistra verkligheten, med slaveri, följt av diskrimerande lagar, följt av institutionaliserad segregation.

Myrdals bok avslutas med förvånansvärd optimism:

”Den ljusa sidan är att över-vinnandet av rasproblemet i Amerika är Amerikas egen innersta önskan. Det bästa skälet att känna hopp inför den här nationen är att den har en lång erfarenhet av att överbygga etniska och kulturella konflikter.”

Det dröjde drygt 60 år från att Myrdal skrev detta tills USA fick en svart president, och det är förstås lockande att se Obamas triumf som slutet på detta amerikanska dilemma.

Men som Obama själv ständigt påpekar är det bara de första stapplande stegen i rätt riktning.

Under Barack Obamas installationstal, som sänds på tre enorma biodukar på Harlem Armory, viftar Aniya frenetiskt med sin pappersflagga.

En lärare, en äldre svart farbror, står bredvid med sammanbiten blick, och en ensam tår rinner nedför kinden.

Efteråt väntar dikter och musik, men skolbarnen från Harlem är otåliga. De vill tillbaka till klassrummet och bli bättre på något. På schemat för Democracy Prep Charter School väntar ”basketträning” följt av ”politisk debatt”.

Jag frågar Aniya vad hon vill bli när hon blir stor och hon svarar:

– Först ska jag bli Obamas säkerhetsvakt, så att han inte blir skjuten, som Martin Luther King. Sen ska jag bli president.

Fotnot: Journalisten Martin Gelin följde Barack Obamas president- kampanj i USA i två år. I vår utkommer hans bok: Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till Vita huset.